Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 HEMRESAN FRÅN FINLAND.
vände, att det vore långt till jul, svarade han, att mat
kunde vi hämta i skogen, och hvad som vidare behöfdes,
fanns hos honom; vi hade ingenting hemma att göra, ty
nog redde de sig i Västerskogen lika bra som han vid
Bågalid. »Kom ihåg, att ni redan dödat tre vargar för att
freda er, och ännu är ej den svåraste tiden kommen. Det
kunde hävda, att ni, om ni nu begåfve er åstad, ej skulle
kunna freda flickan och er själfva för odjuren, så raska
karlar ni än äro. Dessutom kan mycket annat inträffa under
en sådan färd. Få ni snöstormar öfver eder, så kanske ni
vore glada, att ej ha kvinnfolk med eder. Kort och godt:
det blir ingen resa af förr än jag säger till. Gå nu in och
kryp upp på muren.»
Vi hade varit ett par veckor hos Oinonen, då han en
dag sade: »Nu se ni då skapliga ut igen. Vill ni taga
Nikko med eder bort till fjällen, så må ni gärna göra
det, ty nog förstår jag, att ni finna det långsamt att blott
hugga ved och spånta pärtor.»
Vi voro under ett par veckor med Nikko i fjällen, och
bodde då i en rätt bra liten stuga, där vi mådde skönt. Vårt
arbete bestod i att snara ripor, och det var inte påkostande,
lika så litet som att ibland ströfva ned till skogsmarken för
att skjuta tjädrar.
Oaktadt vi efter vår återkomst hade goda dagar hos den
vänliga och hjälpsamma Oinonen, längtade vi dock efter att
begifva oss på hemvägen, och med otålighet motsågo vi den
tidpunkt, då vi åter kunde fortsätta vår afbrutna vandring.
Så började sunnanvinden blåsa, uppblötte snön och kom
den att sjunka. Snart fingo vi kallt med hård snö och
ypperligt skidföre. Utan att därom säga något till oss,
packade Valborg nu in sina små tillhörigheter i en liten
näfversäck, som hon fått, hvilket gaf Oinonen anledning
att skämtsamt säga: »Sedan Valborg har erbållit hvitt skinn
och röda rosor i sitt ansikte, är hon ifrig att visa sig i
Västerskogen.»
Så väl rustade, som vi voro, då vi lämnade Bågalid,
hade vi aldrig varit, och icke tror jag heller, att någon af
oss känt sig så glad och full af mod, som då han nu satte
sina skidor i gång och ilade hän mot söder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
