Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BESKEDLIGE GUBBEN, 193
föga, fastän jag kunde märka, att han pustade och vånda-
des där han låg.
Då vi kommit ut ur viken, vek jag af och rodde rundt
gårdarna på så långt afstånd, att årslagen icke kunde höras
dit, hvarefter jag satte i land i närheten af den plats, där
vi förut haft våra bössor och kuntar. När båten skrapade
mot strandstenarna, började gubben röra på sig. »Ligg
stilla,» sade jag då barskt och högg honom om strupen.
»Tag våra don ur båten, Heijki!» Detta var snart gjordt, och
sedan vi väl kommit i land, frågade min kamrat mig, hvad
jag ämnade göra med gubben. »Jo, så här!» svarade jag och
tog ena åran ur båten, i det jag stötte ut densamma från
stranden och ropade: »Tiger du ej, din gamle fan, så skickar
jag dig en kula genom din fördömda skalle. När vi gått,
så kan du krafla dig i land med en åra och sedan lunka
hem efter dina kamrater.»
Jag var arg på den falska karlen, och hade jag varit i
Ryssland eller Polen, så hade jag nog vräkt kanaljen i sjön,
men nu var jag i Finland, och han var en finne liksom jag,
så österbottning han än var.
Därpå gingo vi raskt till våra vänner, där mjölpåsen öpp-
nades och vi gjorde oss en »matti>” så stor, att den kunde
mätta fem utsvultna skogsströfvare.
Dagen därpå lämnade oss Heijki för att begifva sig
åter till sitt aflägsna hem djupt inne i vildmarken, och glad
öfver att kunna medföra det hans föräldrar så mycket
längtat efter. Få hafva väl gått så långt som han efter en
half börda salt.
Vi andra stannade där vi voro, tills mörkret bröt in,
ty jag ville icke fortsätta färden, så länge dagsljuset varade,
ifall den beskedliga gubben och hans stallbröder skulle sätta
efter oss. Dagen gick utan att de hördes af, och då kunde
vi vara säkra på att de slagit ett sådant företag ur hågen,
Under de tre närmast följande veckorna hade vi det
tämligen drägligt, oaktadt vi hvarje dag fingo knoga framåt,
hurudan väderleken än var. Ju längre mot norr vi kommo,
desto knappare blef betet för våra hästar, och icke var det
—————————
* Gröt.
13. —— Schröder *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
