Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 HEMRESAN FRÅN FINLAND.
utom förnummo vi icke några människoröster. Det var
säkerligen inga ryssar, som färdades så tyst och sakta.
På ett tecken af mig gingo vi försiktigt en bit framåt
och upptäckte då ett par lösa hästar, som i all sköns lugn
kommo gående på vägen. Återigen kom tanken på Valborg
för mig, jag sade några ord till Matts, hvaraf följden blef,
att vi om några minuter hade fångat den ena hästen, och
då vi ledde denna med oss, följde den andra frivilligt efter.
Jag skyndade nu före Matts och hästarna till flyktingarna,
och meddelade dem att ingen fara vore å färde. Jag sporde
därpå efter de utlofvade kläderna. Man lämnade mig då ett
stort bylte som innehöll kläder, som deras kvinnor afläto
åt oss.
Matts anlände nu till platsen med hästarna. Vi frågade
nu om djuren tillhörde flyktingarna, Nej! De vore ej deras.
De förmodade, att hästarna antingen bortjagats eller frivilligt
släppts i skogen för att där söka sig bete så godt de kunde.
Vi sökte äfven förgäfves efter den främmande ägarens bo-
märken och kunde således ej gissa hvem djuren tillhörde.
Länge hade jag funderat på om vi skulle kunna anse
oss ha råd att köpa en häst för Valborgs räkning. Hittills
hade hon visserligen förmått följa oss, men det anade mig,
att framdeles hennes krafter skulle komma att svika. Vi
talade nu icke vidare om hästarna, men då vi lämnade flyk-
tingarna tog jag helt enkelt hästarna med mig. Vid vår
återkomst till fäboden, syntes ingen till. Skrämda af häst-
trampet hade nämligen fäbodställets invånare gömt sig.
De kommo snart fram, sedan de från sina gömställen igen-
känt oss. Vi hade skrämt dem rätt duktigt, sade de, men
de voro nu glada öfver att ingen fara förelåg.
Vi önskade nu gifva oss i väg, ty tiden gick, och tid
var just hvad vi behöfde för vår långa resa.
Man hade sagt oss, att vår väg låg öfver Kajana och vidare
fram mot hafvet, men om vi pu, då ryssarna redan vore
före oss, skulle våga gå den vägen, därom voro vi ovissa
och måste rådgöra med gubben. Tåligt afhörde han hvad
vi sade honom och gillade vår plan att så vidt möjligt var
färdas öfver sjöarna dels för vinnande af tid och dels för
Valborgs skull. »Jag vågar dock icke tillråda eder att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
