Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYCKLIGT UR TARAN. 145
Men det var ingen tid att förlora. Mina kamrater grepo
årorna, och där stod jag ensam på stranden. Nå, det var
icke något nytt för mig att få lita på mig själf, ej heller
att få hålla ögon och öron öppna, då fienden var nära.
Försiktigt gick jag in i skogen och gjorde en bukt för att
nå älfstranden nedom forsen, hvarifrån jag kunde se, om
ryssarna voro i färd med att draga sina båtar uppför den-
samma. Jag faun snart en plats, där jag hade fri utsikt
öfver strömmen.
Ryssarnas ena båt låg ganska riktigt vid forsens bör-
jan, och där stodo ett halft tjog af dem och samtalade.
Knappast hade jag upptäckt detta, förr än jag såg ännu en
båt komma roende så nära mig, att jag, om jag velat, kunde
hafva skjutit hvem som helst af dem, som befunno sig däri.
Då den senare båten bann fram till den andra, började,
som jag kunde förstå, ett allmänt samtal, och jag trodde
mig begripa, att en del af ryssarna ej ansåg det löna mödan
att vidare förfölja oss. De öfriga voro tydligen af annan
åsikt, och snart gingo ett par män bort för att, som jag
förmodade, efterse huru lång forsen var, och om vi ännu
voro inom synhåll.
Efter en stund kommo de åter, och då stego alla i sina
båtar, hvaraf jag slöt, att de afstått från sin jakt. Jag ville
dock ej begifva mig ifrån min utsiktspost, förr än jag var
riktigt säker på min sak, eller tills ryssarna kommit till
grundet, men därpå fick jag vänta en god stund, ty då de
stigit i båtarna, började de äta och drefvo sakta med ström-
men utan att ro. »Å ja,» tänkte jag, »nog ha ni arbetat
så mycket, att ni behöfva hvila er, men hade kvällen icke
varit så nära, som den är, så hade ni troligen ändock icke
vändt om.»
Ännu en stund stannade jag kvar, tills jag sett, att
ryssarna dragit sina båtar öfver grundet. Då tog jag den
kosa, som jag blifvit anvisad, och när jag hann fram till
den glest bevuxna stranden, såg jag med glädje, att mina
följeslagare redan passerat och således voro före mig, hvar-
för jag fortsatte min vandring. När jag gått en stund och
just trängde igenom ett tättvuxet videsnår, blef jag helt
öfverraskad att plötsligen befinna mig midt ibland dem. De
10. — Sehröder *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
