Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 TVENNE DÖDSFALL,
ämnen till bräder. Man följde med tungt hjärta gubbens
råd; alla visste, att han med sina ord menade, att Jossis
frånfälle var nära.
Finnarna liksom alla skogsbarn kunde vid sjukdomsfall
ingenting annat göra än se till den sjuka så godt de för-
stodv och gifva honom de få läkemedel de eller rättare sagdt
deras kvinnor kände. Hjälpte icke detta, så fanns det ingen
bot: sjukdomen var en »Öikia jumalan tauti> eller en sjuk-
dom från Gud, och då var man beredd att taga dess ut-
gång utan knot.
Också hörde man icke någon klagan, då den döde Jossi
uågra dagar därefter fördes bort. På ett par unga spin-
stiga granstänger hade man fastbundit en enkelt gjord kista
sou innehöll liket, hvilket på detta sätt bars genom vild-
marken till den närmaste kyrkan eller Eljeå, där den åldrige
finnens jordiska kvarlefvor skulle invigas till grafvens ro.
Lissu åtföljde sin fader till hans sista hvilorum medförande
ett par bockar, hvilka iman ämnade gifva prästen såsom
ersättning för hans besvär.
Fastän denna senare icke hade någon kännedom om
finnarna, mötte deras anhållan om hans hjälp icke något
hinder. Finnarna fingo själfva öppna grafven, och så blef
Jossi jordad på hos svenskarna sedvanligt sätt. ") Sedan be-
grafningen var öfver, begärde Tisken och Lissu, att prästen
skulle viga dem till ett äkta par, hvilket ej heller afslogs;
de måste dock återkomma till Jul, då vigseln skulle äga rum.
Till Pavo sade prästen, att han ämnade inskrifva hans namn
i kyrkboken, hvarefter han måste bevista husförhören, ty
numera tillhörde han Eljeå socken och dess fionskogar.
Huruvida Tisken och Lissu hörsammade prästens till-
sägelse att återkomma för att låta viga sig, är obekant, men
nog fanns det i senare tider finnar, som ansågo, att allt var
klart, blott de anmält giftermålet hos prästen. Man hörde
dock aldrig talas om, att en man af tinsk stam öfvergifvit sin
hustru, eller att en hustru, vigd eller ovigd, öfvergaf sin
————————
*) Författaren har i Örjan Kajland sid, 37, uttryckl sina tvilvel om
att finnarna alltid förde sina aflidna anhöriga till kyrkorna för all be-
grafvas, och dessa tvifvel kvarstå ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
