Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trots ämnenas ofta robusta rusticitet - det
är nyländska skärgårdstyper han under 80-talet
hälst och bäst framställer — är där hos
Edelfelt i uppfattningen och behandlingssättet
alltid något diskret och dämpadt, och utan
att någonting prutats af på en kraftfull karaktäristik
få hans allmogemän och — kvinnor, tack
vare det temperament genom hvilket de äro
sedda, ofta öfver sig ett stänk af någonting
nästan urbant. Hans genremålningar berätta
naturligtvis ingenting - annat kan man ju ej
vänta sig af en konstnär som uppfostrats i Paris
— de innehålla hvarken humoristiska eller
sentimentala anekdoter; de äro ett stycke lif,
ett moment af tillvaron, med suverän konst fästade
på duken — hälst lugna situationer utan
upprörda element.
I denna förnämt behärskade, nyktra objektivitet
ligger en olikhet icke blott mellan Edelfelts
folklifsbilder och den tidigare finska målargenerationens,
utan äfven mellan hans skildringar
och hans yngre konstnärsvänners, Järnefelts
och Galléns. Galléns ungdomsnaturalism
visar långt brutalare, mera utmanande sträfva,
nästan råa drag. Han sätter ett nöje att drifva
den strindbergska satsen om det fulas skönhet
ända ut till dess yttersta konsekvenser. Till
denna olikhet bidrar äfven skillnaden mellan
de båda målarenas arbetsfält. Skärgårdsbon,
som Edelfelt framställer, är genom det rörliga
lif han som skutskeppare och lots underhåller
redan blifven litet af en kosmopolit, han har
vidare vyer, har sett och tänkt mera och fått
en vakenhet, som ödemarkstorparen eller inhy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
