Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ödman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
FOLKET
skuldfria. Om de finge vara det, så nog både kunde
och ville de! Men de få ej. Ty stulo de icke, så
hungrade de ihjäl då maten var slut och jorden ej
var ett gemensamt bord för alla. Slogo de icke
ihjäl, så blefvo de slagna ihjäl då vreden kom.
Bedrogo de icke, så blefvo de själfva bedragna.
Stackars de olyckliga mänskorna som icke få lof att
vara goda och rättfärdiga och lyckliga! Hvad han,
visdiktaren, tyckte synd om dem! Att vilja vara
god och tvingas att bli ond! Att icke få, att
icke få vara lycklig. De råda sig ju icke själfva,
mänskorna! Öfver dem råda ju lagar och statuter
och paragrafer och moment och fördomar och regler
och tvång och fängelser och fogdar och allt sådant
ondt i oändlighet. Herre Gud hvad han tyckte det
vara för galenskap och dårskap att sätta bud och
stadgar och döda bokstäfver som herrar öfver de här
liga mänskorna!
Jörgen Ödman satte sig på en sten vid vägen
och grät öfver de olyckliga mänskorna. Var det
då mänsklighetens krona att gå i ok som aldrig
kunna brytas? Var det en sådan krona Gud gifvit
människorna? Jörgen Ödman skulle velat svara ja,
men han vågade icke, han blef skrämd för sitt eget
spörsmål och satte till att springa ned för backarna
till Tirsholm.
På Tirsholm var lek och spel och dans och
glam. Där seglade just några af de unga ut i tre
löfvade båtar, och Ödman kom med i en. Men han
kunde icke sjunga några visor, för han bara grubb
lade på den konstiga krona som Gud gifvit män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
