Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart märkte han, hur pojkarne voro med, det
blef lif och fart, ja, kanske väl litterär färg öfver
hans skildring, men när han slutat, såg han
pojk-ögonen lysa emot sig, kinderna blossade och
munnarne gapade. Det var den sanna
entusiasmen, och Gabriel var situationens herre. Han
blef nöjd med sig själf, och på hemvägen från
skolan råkade han*få höra, hur en stor pojke i
målbrottet med den djupaste beundran i rösten
förklarade för en annan:
— »Keruben» är ta’ mig fan lika bra som
»Kungens kapare» och »Quentin Durward».
Det behöfdes inte mer än detta omdöme
för att smickra Gabriel, och helt lätt till sinnes
kom han hem. Nu när han var så belåten,
kändes det lika litet godt för mannen att vara allena,
som under missmodets dagar, och han beslöt
sig för att själf skrifva till fröken de Ron.
Just som han satte sig ned för att göra sitt
beslut till handling, knackade det på dörren och
Greta kom in.
— God middag, doktorn, förlåt, om jag
störde. Det är fru Borg, se, som ville tala med
doktorn om lille Gösta.
— Kalla mig för kandidaten, Greta, eller
också bara herr.
— Jag har passat lärare vid skolan förr
i min da’r, svarade Greta med ett stillsamt
leende — så jag vet allt, hur det skall vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
