Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smälte de med sina romerske och germanske stamfränder. Så
uppkomrno särskildt franska och engelska nationerna, den förra af
Galliens kelter (galler) och germaner, den senare af Storbritanniens
kelter (briter) och germaner.
De hade imellertid desse »höge, förnäme» kelter (latin: celsus,
hög) under århundraden haft en själfständig tillvaro. Från det
ariska urhemmet hade de medfört religiösa föreställningar, sägner
och sånger, som bevarades af deras präster, druiderna. Detta
arf blef med tiden till en rik skatt af heliga ting, egendomlig för
kelternas civilisation, fast en återgång i vantro senare inträdde
och ledde ända därhän, att man dödade en mans skyddslingar
på hans graf, för att han skulle hafva ledsagare med till den
andra världen.
Innan det lyckades omotsägligt bevisa, att keltiskan står i
syskonförhållande till de öfriga ariska språken (I. C. Zeuss,
Gram-matica Celtica) hade man knapt någon aning om att deras gamla
naturdyrkan också var af fornariskt ursprung. Detta lider nu
icke längre något tvifvel, om ock för den jämförande
religionskunskapen fortfarande återstår att här sprida ljus öfver dunkla delar.
1 kelternas religion, druidismen, förekomma motsvarigheter
till indernas Indra och Rudra, de germanske gudarne Odin (Vodan),
Tor (Donar), grekernas och romarnes Hermes—Mercurius, ja, själfve
Zevs—Jupiter. Det högsta väsendet kallades Hesus, hvars
sinnebild var eken, som därför ansågs helig, jämte misteln, ekens
parasit, »en bild af människan, som för sin tillvaro är helt och
hållet beroende af Gud». Att de gamle kelterna ingalunda voro
afgudadyrkare, utan tvärtom af sina siare och skalder leddes till
att tro på en ende Gud, höjd öfver alla andra väsen och hela
skapelsen, förfäktas af bl. a. Jean Reynaud (L’esprit de la Gaule).
Först i en senare tid skulle denna tro ha urartat till flerguderi,
med den förut antydda återgången i sedligt-religiöst hänseende.
Då folkets bäste män längre fram i tiden ånyo sökte rena
gudstron, lyckades de väl aldrig att därigenom höja kelterna till sina
östariska stamfränders religiösa åskådning. Men de lärde i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
