Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - A. Portarna öppnas - Upptäckterna i Afrika. David Livingstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 317 -
der de dagarna, då de förbittrade boerna i grund förstörde hela
staden samt plundrade och ödelade hans eget hem. »Vår flyttning blir
desto lättare,» skref Livingstone hem, men ofantligt besvärligt blef
det honom under den skräck, som gripit infödingarne, att få någon
att följa med vidare. Genom Kalahari-öknen kom han lätt, enär det
fallit ovanligt mycket regn, men sedan råkade han i stora
svårigheter, i ty att alla hans ledsagare fingo feber, och den okända,
villo-samma trakten tycktes vara alldeles ofarbar. Men slutligen nådde
han efter nästan ett års resa fram till Makololo-folkets hufvudstad,
Li-nyanti. Hvilka känslor han i sin ensamhet hyste, kunna vi se af hans
anteckningar i sina dagböcker, där vi finna böner sådana som denna:
»O, Jesus, uppfyll mig nu med din kärlek; jag bönfaller dig om att
begagna mig blott något dig till ära,» och sådana här tankar: »Har
Gud mottagit min tjänst, så är mitt lif tryggadt, till dess mitt
arbete är slut . . . Men döden är en härlighet för den, som går till
Jesus.»
Makololo-folkets unge höfding, Sekeletu, mottog Livingstone
med jubel och begåfvade honom med stora skänker. Och hela
folket fattade det mest obegränsade förtroende för honom och kallade
honom »fader». Men om än de lyssnade till hans predikan, måste
han dock alltjämt sucka öfver hedendomens fasor, som omgåfvo
honom, och hedningarnes obegripligt förstockade hjärtan. Det var blott
missionens stora framtidshopp, som höll honom uppe. »Vi äro blott
förelöpare, nien i trons ljus se vi, huru jorden skall fyllas med Guds
ära, och alla folkslag böja knä för Honom, som riket tillhör.»
Därjämte skakades han nu upprepade gånger af den fruktansvärda
afrikanska febern, så att han insåg, att detta icke var för honom någon
plats att kvarstanna på, och, befallande sin själ i Herrens hand, drog
han ut på den stora, faruppfyllda färden mot nordväst.
Livingstones följe utgjordes af 27 makololo-negrer, råe
hedningar, som med en rörande hängifvenhet kände sig fäste vid honom.
Färden gick först genom det vidsträckta Makololo-landet, där folket
öfverallt var vänligt och på Sekeletus bud sörjde för, att »doktorn
ej finge blifva hungrig», men sedermera genom vilda och fientliga
negerstammars områden. Man följde Sambeses och dess biflod
Li-bas lopp till dess utlopp i sjön Dilolo och framträngde därifrån
under allehanda faror — svält och törst, vilda djur, feber, hvaraf
Livingstone själf hade 31 anfall, röfvare och fientliga stammar — till
Atlantiska oceanen och uppnådde den portugisiska hamnen S:t Paul
de Loanda efter 6 xji månads förlopp (den 31 maj 1854).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
