krigare. Född d. 3 febr. 1629 i Stockholm; den föregåendes bror.
Vid sjutton års ålder följde De la G. sin bror Magnus Gabriel på den lysande ambassaden till Paris, där han kvarstannade. Det befanns dock, att han mera skötte sina nöjen än studierna, så att fadern fann sig föranlåten gifva honom allvarliga föreställningar för hans lättsinniga och slösande lefnadssätt. Som frivillig deltog han i franska härens strider mot spanjorerna och slöt sig till frondepartiet. För dessa tjänster erbjöds honom en chefsplats vid rytteriet. Men i stället för att antaga denna, återvände han, enligt faderns önskan, till Sverige och anmälde sig som friare till drottning Kristinas förtrogna, den sköna friherrinnan Ebba Sparre, och lyckades vinna hennes hand. »Två dagar före nyårsaftonen» 1651 firades deras förlofning, och ett år därefter deras högtidliga förmälning på Stockholms slott, i Kristinas och hela hofvets närvaro. Sålunda gift med den ena af drottningens gunstlingar och bror till den andra, fick De la G. i rikt mått hugna sig af hofnåden och dess gåfvor.
Vid tjuguett års ålder befordrad till öfverste för Dalregementet, hvilket han 1652 utbytte mot Lifgardet till häst, inkallades han, tjugufyra år gammal, i rådet och befordrades sedermera till öfverste-kammarherre, generallöjtnant och 1658, vid Köpenhamns belägring, till general af infanteriet. Under Carl Gustafs polska krig, 1655-57, utmärkte han sig för mod och skicklighet och bidrog verksamt under anfallet på Danmark till eröfringen af Fredriksodde. Vid den djärfva stormningen af detta fäste var hans regemente ett af de första, som besteg vallarna, där han bemäktigade sig fästningens kanoner och riktade dem mot fienden. Under tåget öfver Lilla Bält anfördes vänstra flygeln af De la G., som strax därefter af Carl X utnämndes till guvernör öfver Fyen och Själland.
Hans sista krigarebragd var vid
belägringen af Köpenhamn, där han skydde
hvarken mödor eller faror. Vid ett tillfälle, då
ett maskeradt danskt batteri oväntadt började
sprida förödelse bland de i löpgrafvarna arbetande
svenskarna, skyndade han till en närbelägen
skans för att besvara elden, men träffades
på vallen af en kanonkula d. 7 okt. 1658.