Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetsqval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMVETSQ, VAL.
243
luften. Han blef först skrämd, men så lugnade
han sig; han betraktade taflan ännu en gång,
särskildt de spetsiga, rosenröda molnen. Och
så kände han en oerhörd glädje och en
svalkande känsla i hufvudet; han erfor som om
hjernans vindlingar, efter att ha legat oredigt
hopsnodda, började ordna sig och läggas till
rätta igen. Och han blef så glad, att hans
bröst började sjunga, som han trodde, men
han hade aldrig i sitt lif sjungit, och derför
blef det skrik, jubelskrik, och det var de, som
trängde ut genom fönstret och voro nära att
göra hans hustru förtviflad af sorg. När han
suttit der sjungande en timme, hade han erinrat
sig en gammal målning i en kägelbana
utanför Berlin, hvilken utgafs för att föreställa ett
Schweizerlandskap, och nu visste han att han
var i Schweiz, och att de spetsiga molnen voro
alperna.
När läkaren gjorde sin andra rond fann
han herr von Bleichroden sitta lugn och nynna
för sig sjelf i sin stol framför fönstret, och det
var icke möjligt att rycka honom från den
sköna taflan. Men han var alldeles redig och
visste sin ställning fullkomligt.
— Herr doktor, — sade han och pekade
på jerngallret, — hvarför skall ni brännmärka,
fleur-de-lisera en så vacker tafla? Vill ni icke
låta mig gå ut i det fria? Jag tror det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
