Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetsqval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMVETSQ, VAL.
237
— Helt säkert, — svarade brodern, men
vände sig bort för att icke visa sitt tviflande
ansigte.
— Hvilken vinter i Frankfurt jag
genom-lefvat! Att ödet kan uppfinna sådana grym
heteri Jag tror jag lättare burit hans död, än
denna lefvande begrafning.
— Men hoppet lefver alltid, — sade brodern
— med en hopplös ton. — Och så gingo hans
tankar bort till hans barn och hans åkrar.
Men strax derpå liksom blygdes han öfver sin
sjelfviskhet, att han icke kunde vara så fullt
med i denna sorg, som egentligen icke var
hans, och som han fatt alldeles oförskyldt, och
han blef ond på sig sjelf.
Nu hördes ett gällt, långt utdraget skrik
uppifrån backen, liknande en lokomotiv-hvissla,
och så ett till.
— Går tåget så här högt uppe i backarne,
— frågade fru von Bleichroden.
— Ja, det måtte göra det, — sade brodern
och lyssnade med uppspärrade ögon.
Det skrek en gång till! Men nu lät det
som när någon drunknar.
— Låtom oss gå hem igen, — sade herr
Schantz, som blifvit alldeles blek, — du förmår
icke denna backe i dag, och i morgon skola vi
vara förnuftigare och taga en droska.
Men frun ville gå, ovilkorligen. Och så
gingo de uppför den långa backen till hospi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
