- Project Runeberg -  Hjältebragder. Skildringar från boerkriget /
99

(1904) [MARC] Author: Johannes Kaltenboeck Translator: Carl Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Nej för all del! Men då boerkommandona samlades,
drog jag mig tillbaka.

— Det var nog klokt gjordt. Landsvägarne voro väl
redan då öfverfyllda af retirerande engelsmän. Var det inte
svårt att komma fram?

— Ma foi... ganska svårt. Därför valde jag vägen
öfver Beith. Jag besökte ännu några farmer och kom helbregda
till Ladysmith. Därifrån blef jag, som så många andra,
utvisad, innan belägringen började.

Yanheerden nickade bifallande med hufvudet. Han kastade
ännu en lång forskande blick på hinduen och tycktes nu med
ens trött att fråga vidare.

Under tiden skakade vagnen framåt vägen. Den svarte
hade tagit befallningen, Vanheerden gifvit honom, på
verkligt allvar och dref oupphörligt på mulåsnorna; då vägen
gång efter annan gick uppför betydliga backar, måste han
låta djuren gå i något långsammare takt och rent af göra
ett och annat uppehåll.

Man hade längesedan lämnat Tugela bakom sig. Den
bildar ungefär femton kilometer från det belägrade området
ett vattenfall, och gör sedan en nästan rätvinklig böjning
österut, under det att vägen fortsätter i nästan nordlig
riktning.

Slutligen framemot middagen — solen brände åter hett
och stickande — blef Lombardskop och strax därpå Besters
Farm synlig genom en sidodal.

Då mulåsnorna åter en gång måste flåsa ut, steg
Vanheerden ur vagnen. Hvilan hade gjort honom godt, hans
hufvud hade upphört att värka, och det klämda benet var
betydligt bättre.

Han vinkade sonen till sig och gick med honom uppför
stigningen, under det att åsnorna och vagnen långsamt följde
efter.

— Piet, jag har ett uppdrag att gifva dig. Hör noga på!
Har du iakttagit fotografens betjänt?

— Nej, jag har hela tiden hållit mig bredvid kusken,
så jag har inte gifvit akt på honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:07:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sahjalte/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free