Sägner, berättelser och skizzer /     3. Simon undergörarens himmelsfärd (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

3.

Simon undergörarens himmelsfärd.

Den inväntade dagen var ändtligen kommen. Senaten och domstolarne hade inställt sina göromål, bodar och verkstäder stodo tomma, pretorianernas läger vid porta Nomentana var öfvergifvet -- endast några vakter gingo där, knotande öfver att tjänsten skulle hindra dem att öfvervara dagens stora fest --, Marsfältets gymnastiska och krigiska lekar hvilade, den tätbyggda aventinske kullen var i dag lika tyst som den lysande stadsdelen Suburra, ty allt som hade lif och lemmar hade skyndat till skådeplatsen för Simon visdomsmannens utlofvade himmelsfärd.

Romerska torget, den heliga vägen och de där varande templens och basilikornas pelargångar företedde en enda tätt sammanträngd människomassa. Alla torn och tinnar, alla tak, utsprång och fönster öfver den esqvilinske kullen voro höljda af åskådare som af hvilande bisvärmar. På de palatinska kejsarbyggnadernas altaner, smyckade med täcken, sutto Roms förnäma matronor i lysande

34

dräkter, ifrigt samtalande om sin afgud, Simon, och otåligt afvaktande stunden, då han skulle afgifva ett vittnesbörd öfver alla vittnesbörd om sin makt.

Högt uppe på det tempelstolta Kapitolium, med utsikten fri öfver detta vimmel, sågs kejsaren med sitt hof. Å ömse sidor om det rikt smyckade kejsar-hjallet voro marmorstolar för konsulerna, senatorerna och riddarne.

Vid kejsarens och kejsarinnans fötter satt Helene, klädd som segergudinna. När Simon efter väl lyktad himmelsfärd återkommit till jorden, skulle hon ur Neros hand emottaga en gyllene segerkrans för att därmed kröna dagens triumfator.

I alla templen voro prästerna samlade i hvita högtidskläder och vid tempeltrapporna dröjde kransade skaror kring offerdjur, prydda med den helige gördeln.

Dagens förebud hade alla varit gynnsamma. Alla utom ett, som man dock sökte gifva en lycklig tydning. Det hviskades något om ett altar, som stod nära intill den kapitolinske Jupiters cella. Man hade om morgonen offrat ett rökoffer där, men röken hade häftigt uppstigit och tätnat till ett moln, som ännu kvarstod likt en svart fläck på den eljest skära himmelen.

Detta altar hade sin egen saga, som prästerna och munkarne i kyrkan Maria in ara coeli ännu veta att förtälja. Romerska senaten hade velat ära kejsar Augustus med namnet gud, resa honom tempel och stifta åt honom ett särskildt prästerskap. Augustus, en man, som utan öfvermod mäktade bära framgång och storhet, tvekade att emottaga en sådan ära och tillkallade den tiburtinska sibyllan för att höra hennes råd. Hon kom, fäste sina skumma ögon på kejsaren, mumlade några få ord och

35

gick. Dessa samma ord hviskades i samma ögonblick af ingifvelsens ande till skalden Virgilius, medan han i Neapel skref sitt fjärde herdekväde. De utgingo därpå, att från himmelen, ej från jorden, skall den nya världsordningens gud komma. Knappt hade sibyllan gått, förr än kejsar Augustus såg himmelen öppna sig och den heliga ungmön Maria med Jesusbarnet i famn sjunka på en strålande sky till jorden.

Augustus tillbakavisade gudanamnet och lät på det rum, där han haft synen, bygga ett altar, som kallades ara coeli, himmelsaltaret.

Där man tror, att den kapitolinske Jupiters tempel stått, på högsta toppen af Kapitolium, reser sig nu, med pelare tillgripna från forntidens helgedomar, den märkvärdiga kyrkan Maria in ara coeli, och i ett af hennes kapell ser man ett gammalt altar, må hända från fjärde århundradet, på hvars framsida denna sägen är afbildad i upphöjdt arbete.

Paulus, Petrus och Martialis hade enligt öfverenskommelse infunnit sig på romerska torget. De valde sig en plats vid dioskurernas tempel, där man väl föga kunde se, emedan juliska basilikans sidomur stängde utsikten till Kapitolium, men där det fördenskull var nästan folktomt och godt utrymme för knäfall och bön.

Apostlarne hade dagen förut uppsökt Simon och enträget förmanat honom afstå från sitt gudlösa uppsåt. Simon, som emottog dem såsom en senator sina slafvar, åhörde dem otåligt, tillvitade dem, att de vände folkets

36

hug från honom, den sanne profeten, och hotade dem med kejsarens vrede, om de vidare djärfdes visa sig för hans ögon eller tala ett ord till hans skada.

Simon dröjer. Folket börjar visa tecken till otålighet. De godlynte skämta och förklara dröjsmålet därmed, att Jupiters örn, som skulle bära den nye Ganymedes till skyarne, uppsagt tjänsten, eller att vagnmakaren icke fått resvagnen färdig, emedan den molntapp, som skulle smidas till hjulskenor, sprungit sönder i höjningen.

Men hör! Knotet och skämtet förstummas. Det går ett son genom massorna, man ropar: där, där! -- och en tystnad inträder, som vittnar om spänd bidan.

Apostlarne draga däraf den slutsats, att folket ändtligen fått öga på den väntade undergöraren. Och Simon magus har verkligen visat sig där uppe på Kapitolium. Likasom för att ytterligare trotsa tyngdlagarne kommer han iklädd en i tunga veck fallande mantel, som är stickad med guld och silfver och öfversållad med österlandets pärlor. Solljuset bryter sig i regnbågens färger mot denna skrud, hvars långa släp upphäres af Isistjänare på ena sidan och på den andra af Mitraspräster, igenkännlige på sina frygiska mössor och långa skägg.

Simon skrider fram till kejsarens tron, knäfaller och säger med hög röst, att det underverk han nu går att fullborda gör han icke till sin egen dygd och ära, ej heller för att gifva kejsaren, senaten och folket ett skådespel, utan för att frälsa Rom från de falske profeterna, kristianerna, som svurit staden och romarväldet undergång. Det är mot dem han nu vill vittna.

37

På en vink af Nero reser han sig upp, kysser kejsarinnans och Helenes hand, bugar för senatorerna och riddarne och går med högtidligt afmätta steg mot kanten af kapitolinska klippan, där bråddjupet öppnar sig öfver forum. Här stannar han.

Sorlet, som hälsat honom, har tystnat, och han står där, skådande ut öfver det minnesrika torget, öfver de esqvilinska och palatinska kullarne, öfver de otaliga människorna, Roms folk, världens herrar, som nu, vid första tecknet af hans underkraft, äro färdige att kasta sig i stoftet för honom. Han emotser den dag, då alla dessa tempel skola höja sina pelare kring hans bild och rökverk brinna för honom på alla dessa altar. Vid denna tanke blixtra hans ögon af högmodets eld och hans barm häfves af stolthet. Folket tycker, att han, stående däruppe, med bindeln kring sina lockar, med halfblottadt bröst och ormstaf i handen, är till väsen och hållning lik Asklepios, Jupiters välgörande son;, det tycker, att han växer till öfvermänsklig höjd, så att Kapitoliums klippa bildar endast ett fotställ till hans väldiga skepnad.

Det är dock tid att börja. Simon mumlar en trollformel och tager ett steg, det yttersta, mot bråddjupets kant. Han framsträcker högra foten där utöfver, likasom för att röna, om han har tryggt fotfäste i luften.

Kejsaren reser sig nyfiket från sin tron, och allt folket tiger i andlös väntan.

Men nu stiger åter ett sorl af hundra tusen röster mot himmelen. Petrus och Paulus kunna icke se, hvad som är orsaken till folkets öfverraskning, men enskilda röster höja sig ur hopen: han har lämnat klippan! han sväfvar!

38

Simon hade icke längre fasta marken under fötterna. Han stod i jämnhöjd med klippans kant, men i fria rymden och ordnade omkring sig den långa skinande manteln, i hvars veck en lätt vind spelade.

Kejsaren själf kunde icke undertrycka ett utrop af häpnad. Senatorer och riddare sprungo upp från sina säten för att se undret. Den gamle Seneka ordade under lifliga åtbörder med några till festen inbjudne grekiske filosofer om den möjliga orsaken till företeelsen. En hellenisk konstnär, som lämnade alla förklaringar å sido, framtog sitt ritstift och tecknade med raska drag Simons hållning såsom mönstret för en plastisk bild, när en sådan tänkes utan synligt fotfäste sväfvande i rymden.

Paulus och Petrus knäföllo och knäppte händerna till bön. Martialis och de andre kristianerna slogo en skyddande ring kring de bedjande.

Sedan Simon med omsorg ordnat manteln, gaf han ett tecken, och från taket af Jupiterstemplet hördes flöjter, basuner, cymbaler och pukor. Strax därefter uppstämdes musik från toppen af palatinska kullen och omedelbart därefter från den esqvilinska, den coeliska, från Viminalens höjd och från Qvirinalens, från spetsen af Janikulus och från det aflägsnare Vatikanus. Rom sam i ett haf af toner, och genom detta höjde sig Simon långsamt och högtidligt, som månen i sin uppgång, mot högre rymder.

Det var som om osynliga händer burit honom, medan han leende skådade ned på folket. Solen glittrade på hans gyllene hufvudbindel och böljande mantelsläp, vinden utbredde hans långa lockar, och allt som han steg, syntes luften genomskinligare, för att folket skulle länge kunna se hans olympiska anlete.

39

Och folket ropade: »detta är en guds kraft, ej en människas!»

En stund förgick, och Simon undanrycktes allt mer de följande blickarna. Nu syntes han endast som en punkt i det blå. Nero, som hitintills varit försjunken i åskådning, vände sig till Helene och sade skämtsamt: om profeten skulle glömma sitt löfte till Cesar och kvarstanna i Olympen! Dock, han har att välja mellan Hebe och er, och jag är viss, att han återvänder till jorden.

Simon fann sig till en början väl och nöjd med sin färd. Manteln, som han iklädt sig, var en af dessa trollmantlar, som mången sägen känner, en sådan, som Faust önskade sig den afton, då han med Wagner gjorde sin minnesvärda fotvandring och drömde sig sväfva i evig aftonrodnad.

I sig själf ägde väl manteln ingen bärande förmåga, men han hölls af tolf starka luftandar, som Simons trollspråk inkallat till denna tjänst. Hvilande i honom som i den mjukaste bärstol njöt trollkarlen outsägligt af sin resa. Roms nio kullar lågo djupt under hans fötter, badande sina tempel i solens sken. Tiberns slingrande vatten glänste som smältande guld och liknade bort åt Ostia en lavaström, som gjuter sig i hafvet. Synranden steg allt mer, Latiens gröna slätter sammandrogo sig, det segelströdda hafvet utspände sin vidd, och Sardiniens berg stego högre och högre, medan å andra sidan Apenninerna med molnbärande branter och snöiga toppar sjönko djupare och djupare.

40

Simon var tjusad af denna syn och drucken af tanken, att denna värld skulle tillhöra honom, öfversållas med tempel, resta åt honom, ljudande af lofsånger, höjda till honom.

När han hunnit så högt, att tonerna från Roms kullar icke nådde hans öra, emottogs han af en annan och skönare musik. Var det världs-ringarnes samklang? Nej, men han, som hafver välde i luften, sände tusen små andar, som osynlige kringsväfvade den store magern och läto sina eolsharpor ljuda och sjöngo med smekande röst: allt detta tillhör dig, ty du har fallit ned och tillbedt vår mästare -- och tonerna, så dämpade de voro, fyllde himlahvalfvet och genljödo som milda ekon från Alpernas is-jöklar och Germaniens urskogar, från Afrikas öknar och Libyens berg.

Men ack! denna fröjd skulle icke räcka länge. Hon stördes efter hand allt mer af en förarglig iakttagelse. Simon märkte, att han icke hvilade så godt i sin mantel som förut. Sybarit som han var, skulle det nere på jorden frestat hans lynne, om kuddarne i hans hvilosoffa icke legat väl. Så mycket större skäl hade han nu att oroas och harmas. Än spändes manteln för hårdt, än fladdrade han löst omkring, och det tycktes ibland, som om de händer, hvilka höllo honom, ej hade rätt säkert tag. Simon bannade de tolf tjänsteandarne och tillhöll dem att bättre sköta sin tjänst. De genmälde knotande, att sin tjänst gjorde de med all id, men här uppe är luften tunn och blandad med dunster från andra

41

himmelskroppar. En stund förgick, och Simon märkte, att färden saktades. Vredgad sporde han demonerna, om de voro rädde för himmelens närhet, och han hotade att inspärra dem för tusen år i sin fingerring, om de sparade sina outtömliga krafter. Tjänsteandarne svarade i klagande korus, att de kände något underligt, som de aldrig förr förnummit, i armar, fingrar och klor, och att de från jorden hörde två röster, som komme dem att skälfva. Nere på forum, sade de, ligga knäböjande män; rösterna äro må hända deras.

Då vardt Simon rädd. Han tänkte på Paulus och Petrus. Lika lysten han förut varit att stiga till Olympen, lika brådt fick han nu att återkomma till jorden, innan demonernas krafter svikit dem.

Det var dock en vådlig nedfärd. Än släppte den ene, än den andre tjänsteanden sitt tag, och mantelns fikar slogo, som lösa segel i stormen, kring trollkarlens lemmar. Simon grep med båda händerna i kappans öfre kant, han blundade för det hiskliga djupet under sig, hans bäfvande läppar uttalade de mäktigaste trollformler, som en dödlig kan framsäga utan att brännas till aska, och dess emellan hotade han demonerna med de värsta straff.

Men demonerna klagade, att de kände sig allt slappare. När deras händer tröttnat, fattade de med tänderna i manteln eller de sökte fasthålla honom mellan sina klöffötter. De vore onekligen nitiske i sin tjänst, men hvem kan tvingas öfver sin förmåga?

Ännu voro de så högt uppe, att Simons öra icke kunde uppfånga ett ljud af de basuner, pukor och cymbaler, som tonade från Roms kullar. Hans läge var förtvifladt.

42

Då kom på susande vingslag genom luften den gamle draken, Mikaels motkämpe. »Mod»! ropade han till Simon och sina tjänsteandar piskade han med rasande gisselslag för att genomvärma deras lemmar och uppmjuka deras stelnade händer.

Nu hörde den blundande Simon pukor och cymbaler. Än några sekunder, och han förnam sorlet af hundra tusental människoröster som bruset från ett aflägset vattenfall.

»Än ett ögonblick, och jag är frälst! Än ett ögonblick, och jag står inför Cesar och framför till honom de olympiske gudarnes hälsning! Än ett ögonblick, och jag har segrat!»

Så tänkte han. Men nu i den yttersta, afgörande stunden bröto sig Petrus och Paulus väg genom folkmassan på forum och ropade med röster, som hördes vida:

»Herre, Herre! Visa, att hans konster äro vanmäktiga, på det att detta folk ej må förvillas! Och må den falske profeten öfverlefva sitt fall för att vidgå sitt nederlag!»

Knappt hade apostlarne uttalat denna bön, förr än demonerna släppte trollmanteln och flögo i tumlande rörelser, ilskne, snopne eller skadeglade, åt alla väderstreck.

Simon var då endast några famnar från marken. Han störtade ned framför Neros tron och låg där med brutna ben, afsvimmad och blödande.

I samma ögonblick Simon föll var Helene försvunnen. Endast hennes pannsmycke återfanns på det rum, där hon suttit. Men någre sade sig hafva sett en liten orm slingra upp för Neros axlar, ringla sig kring hans diadem och gömma sig i hans lockar.

Grunddragen af denna sägen om Simon undergöraren och hans himmelsfärd möter man redan hos Hegesippus, en kristlig skriftställare i andra århundradet. Denne vill äfven veta, att Simon efter sitt fall fördes till staden Aricia i Albanbergen och där afled. [1]

Den kyrkliga konsten har med förkärlek gjort Simon magus’ himmelsfärd till sitt föremål. Kapitolium och forum med deras rika arkitektur, Nero och hans kejserliga följes prakt, Helenes hemska skönhet, apostlarne bedjande midt på det människovimlande forum -- allt detta var lockande för penseln, ehuru det hade sin svårighet att gifva taflan en värdig hållning, då hufvudgruppen likväl måste vara den nedstörtande trollkarlen och hans flyende, med horn och svansar tillbörligt utstyrde tjänsteandar.

En af dessa målningar finner man uti geografiska galleriet i Vatikanen, en annan, af Vanni, öfver Petrus’ och Paulus’ altar i St. Peterskyrkan. Den sköna kyrkan Maria degli angeli, ursprungligen en sal i Diokletianus’ termer, men af Mikael Angelo omskapad till ett kristligt tempel, har icke mindre än två målningar öfver samma ämne. Den ena af dem är kopia efter den i Peterskyrkan, där man finner samma sägen äfven bildad i marmor.

44

Vid Titus’ triumfbåge, mellan Maxentius’ basilika och Hadrianus’ Venus-Roma-tempel, ligger den lilla kyrkan Francesca Romana. Bland de heliga ting, som där visas är en i väggen inmurad, af ett järngaller skyddad sten, i hvilken man ser fördjupningarna efter apostlarnes knän, ty på den stenen knäböjde, heter det, Petrus och Paulus, när demonerna förde Simon genom luften. Till yttermera visso styrkes detta af en ofvan för stenen synlig inskrift på italienska språket, som dock endast talar om Petrus; men en i skrifterna kunnig präst på stället försäkrade förf., att det ena märket i stenen otvifvelaktigt var från St. Paulus, och han stödde denna sin åsikt på liber pontificalis och Gregorius från Tours.