| 12 |
efter överstånden sjukdom.
Barmhärtige Gud,
ett tacksamhets ljud
Dig offrar min själ,
att jag efter plågan
nu åter mår väl!
Ja, lovsång och mig
med hela förmågan
uppoffrar jag Dig.
Jag sjunger Dig pris.
Jag kysser Ditt ris.
Jag vördar Ditt lag,
Din kärliga tuktan,
Din trofasta slag,
som samvetet skräckt
och större gudsfruktan
i själen uppväckt.
| 13 |
Min andakt var ljum,
min omtanka dum;
en säkerhet smög
sig in i min anda
och gjord’ honom trög;
min vilja tog på
att köttet tillhanda
så småningom gå.
Att själen var svag,
det märkte ej jag:
jag levde i ro
och tyckte mig äga
den starkesta tro,
som trotsad’ all nöd
och skulle uppväga
båd’ sjukdom och död.
Mig tyckte jag var
i samvetet klar;
min innersta grund
bespottade nöden
och frestelsens stund;
föraktad’ till slut
båd’ Satan och döden
och mante dem ut.
| 14 |
Då var mitt tillbud
att brottas med Gud;
tron var som ett berg,
en modig hjältinna
av levande färg;
hon annat ej då
än segra och vinna
beredde sig på.
När jag så for vill,
då såg Du därtill,
uträckte Din hand
och låddes nu vilja
upplösa det band
som alltid går opp,
när Du vill åtskilja
vår anda och kropp.
Mitt ömmeste ting
fick styng uppå styng;
jag kvaldes så hårt,
att hjärtat i svedan
det dignade bort;
förrn timman var all
var kroppen allredan
förbleknad och kall.
| 15 |
Den nyss var hel rask,
han nu som en mask
sig slängde och vred;
jag såg nu på döden
och fasad’ därved;
ja, allt vad jag såg
och kände i nöden,
förskräckte min håg.
Ett svidande bröst
hel tomt utav tröst;
en evighet lång;
en tanka besvärlig
om synderna mång:
då viste sig allt
uti en förfärlig
och faslig gestalt.
Då saknades ron;
då bleknade tron;
hon ville då fly;
det berget så stora,
som räckte i sky,
blev nu som ett frö;
jag måst’ då förlora
all lust till att dö.
| 16 |
Jag fant mig förledd
och illa beredd.
Gud, sad’ jag, ack, driv,
driv döden bort vida
och skona mitt liv!
Jag kastar mig ned,
jag mäktar ej strida,
jag tigger om fred.
Du vetst, vad jag gjort
båd’ litet och stort,
vad ont och vad gott:
det onda är mycket,
det goda är smått;
jag skämmes nu vid
det drygeste stycket
av hela min tid.
Ack, unn mig ännu
ett år eller tu,
att måtte dock än
vad förr är försummat
bli vunnet igen,
min håg bli ombytt,
vad förr var förljummat
uppvärmas på nytt.
| 17 |
Lät, förrän jag dör,
mig bli den jag bör:
en lem, som byggt opp
den dyra och kära
Din kristenhets kropp.
Lät då mig gå fort,
när Gudi till ära
först något är gjort.
Du bönhörde mig
och ömkade Dig;
förtvivlelsens flod
fick inte bortskölja
med allo mitt mod;
Du kunde Din tröst
ej längre fördölja
för sorgfullt ett bröst.
Hugsvalelsens bläst
blev själenes gäst;
hans ljuvliga fläkt,
de himla-väd’r-ilar,
som han där uppväckt,
utsläckte fullbrått
anfäktningens pilar
och glödande skott.
| 18 |
Så halp Du min själ;
ja, kroppen jämväl
Du nådigt tillsåg,
där han så kullstjälpter
och vanmäktig låg.
Min halvdöda kropp
vart åter förhjälpter
till hälsan och opp.
Dess vare Dig pris
för härligt bevis
av huldhet och vård,
av kärlek och nåde
i frestelsen hård,
min Gud, som så väl
förlöste av våde
min ängsliga själ.
Mitt sunde förnuft
nu finner det ljuvt,
att kroppen blev späkt
och själen så vida
blev botad och läkt:
den ädlare del,
när köttet får lida,
förbättrar sin fel.
| 19 |
Nu har jag förstått,
att agan gör gott.
Ack, giv nu Din nåd,
att allt blir fullbordat
i gärning och dåd,
med flit och med id,
vad jag har förordat
i nödenes tid.
Jag vill nu mitt slut
med Gud föra ut.
Du gör, att jag vill:
ack, giv då tillfälle
och krafter därtill!
För skrymtan giv tro!
Lät kärlek i ställe
för håglöshet gro!
Och när jag fyllt opp
mitt levernes lopp
med fromhet och dygd,
så lät mig på slute’
ej komma till blygd!
Ack, hjälp då som bäst:
när glaset är ute,
då gäller det mest.
| 20 |
När Satan med pock,
när samvetet ock,
ja lagen jämväl
anfäktar och grämmer
och hotar min själ,
när döden vill bli
den fjärde som skrämmer,
ack, statt mig då bi!
O, Skapare, stärk
Ditt skapade verk!
Ack, Frälsare, fräls,
när som Din förlösta
anfäktas och kväls!
O, Tröstare blid,
hugsvala och trösta
i tröstlös en tid!
Du eviga nåd,
giv mig då god råd!
O, Jesu, Ditt blod
då styrke och rene
mitt hjärta och mod;
ja, suckarna sin’
Din Anda förene
med suckarna min.
| 21 |
Då segrar jag visst,
då sjunger jag sist:
Si, Satan vart blek,
si, döden var feger
och helvetet vek!
Jag prisar då Gud
för denna { hans / min } seger
i ärones skrud!
Amen.
