Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Den karolinska tidens tillfällighetsdiktning. Rudeens bidrag och ställning till densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillfällighetsdikter.
37
Det hade sålunda, särskildt i Upsala, gjorts
aktningsvärda försök att höja tillfällighetsdiktens nivå vid den
tid Torsten Rudeen begynte göra sina lärospån på detta
område 1). Hans första kända rimmeri är från november
1683 och benämnes Tröst-Skald samt är riktadt till „de
Ehreborne och Hög-dygdige Jungfrur Rudbeckerna",
dåvarande teologie professorns i Upsala Petri Rudbeckii
„kiärälskelige döttrar" i anledning af deras fru-moders
Margareta Stjernhööks „hastiga dock salige frånfälle".
Rudeen uppträder här under pseudonymen „Tröstkiär",
bildad i analogi med Lucidors Skaldkiär, en pseudonym,
som man likvisst sedermera ej återfinner under någon
annan af hans dikter.
Endast ett par år senare eller från medlet af 1680-talet
börja tillfällighetskväden i allt större mängd flyta ur
Rudeens penna. Det vore dock orätt att pà grund af denna
produktivitet anse honom som en yrkespoet på detta
område. Man kan nämligen i de flesta fall sluta till en
personlig bekantskap mellan Rudeen och föremålen för
hans tillfällighetssånger. Så har han besjungit icke så få
af sina värmländska landsmän, men äfven personligheter,
hvilka han lärt känna antingen under sin studietid i
Upsala eller under sin vistelse som informator i Stockholm.
I sina tidigaste griftkväden från 1685 och 1686
talar han ännu om sin „tröga pänna", sin »obekväma
stammande tunga", „späda sång", „svaga fiär" och „för svarta
bläck". En gång kallar han sin „mun och hand oführ",
*) Bland samtida mera kända tillfällighetsdiktare må yttermera
nämnas Erik Wennaesius (1672—83), som skref sina flesta
tillfällighetskväden i sonettens form; Samuel Westhius (1675—77),
förtattare till mycket långtrådiga odi tråkiga tillfällighetsdikter; Sofia
Elisabet Brenner (fr. 1676), hos hvilken man åter möter samma
språkförbistring som hos Lucidor, men hvars stil är mera jämn och
vårdad, men på långt när ej så genialisk som hans; Johan
Paulinus (Lilljenstedt) (1680—91), familjen Blixencrons poetiska
lofsAn-gare; G. Eurelius (Dahlstjerna) (1680—91), mera originell än de
flesta andra; Olof Wexionius (1681-89), långtrådig och tråkig
som Westhius; Chr. Leyoncrona (1686-91), förnämligast sin egen
släkts minnes-sångare, m. fl. mer eller mindre berömda yrkespoeter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
