Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO JOHAN JOLIN
strömmen av balgäster hade svårt att granska varje dam
för sig.
—
Mycket och litet på en gång. Jag ser allt det
granna filigransarbetet på den stora kro-krokan, som
heter parisvärlden, men jag ser ingenting av själva tår¬
tan, kärnan, hoc est — folket. Jag ser de mänskliga svag¬
heterna i galadräkt, men jag ser ingenting av människan
i vacker mening taget. Nej, då är det roligare att stå
en stund på »Pont neuf» och betrakta violinisten eller
klarinettisten på dekadans, eller själva »la guitariste»
den före detta firade sångerskan. Sådana där skolbarn
från livets och prövningens skola, de äro någonting
att studera. De här se alla så ut-utstuderade ut.
—
Å ja, du kan ha rätt, svarade Fingal tankspridd,
ty han var icke böjd för några reflexioner.
—
Ser du den här lilla påfågelsmänniskan till exem¬
pel, fortsatte bror August, medan han, som av naturen
var litet närsynt, men dock icke begagnade lornjett,
kisande med ögonen, betraktade en balgäst helt nära
honom. Kan man se någonting mera komiskt än den
här lille gubbsprätten? Ser du så översållad han är
med ordnar, han ser ut som ett ambulatoriskt leksaks-
magasin. Se, så han sträcker på de smala benen, och
så han pöser! Bestämt tänker han sig till att, att ga-gala
litet för oss. Ska vi se efter om han har några kraschaner
på ryggen, ty på bröstet har han ingen ledig plats.
Nej, den där, han riktigt roar mig, den där skulle jag
vilja fara omkring och visa för pengar.
—
Men är du alldeles galen? Så skratta då inte!
Det är just oss han betraktar. Han är alldeles »en
rage» för dina satiriska blickar.
—
Nå, fan, svarade »bror August» lugnt. Jag var så
i farten att beskåda honom, att jag tog honom för en
aktör, och mig själv för en spektatör. Men inte kan han
se mig, han har ju bara ett par små pepparkorn där
ögonen skulle sitta. Nej, den där, han riktigt roar mig.
Och ännu en gång skrattade vår författare på det
hjärtliga sätt som för honom var — vi säga med
smärta var så egendomligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
