"Bergensfjord" gick stolt sin färd. Havet var upprört av flera dagars storm, och vinden låg emot. De höga vågorna vräkte sig med rasande våld mot jätteångaren, men brötos mot dennes högresta för, brötos och splittrades i byar av regn och skum, vilka med hänsynslös kraft slungades in över däcken.
I trots av storm och vågor, rådde ute på de olika däcken ett rörligt liv. Av de bortåt sex hundra passagerarna, så gott som uteslutande hemvändande svensk-, norsk- och dansk-amerikaner, hade de allra flesta föredragit att vistas ute; och, då över det i vilt uppror stadda havet solen lyste i all sin klarhet, erbjöd det hela ett storslaget naturens skådespel, i sanning värt att ses. Livet ombord erbjöd för övrigt en rätt målerisk bild. Unga damer i lätta himmelsblå slöjor, med vilka vinden lekte en luftig lek. Halvamerikanska gentlemän i storrutiga caps och med pipa i mun promenerade av och an med de bästa bemödanden att visa sig obesvärade av stormen och fartygets krängningar. Åldringar av båda könen hade låtit placera sig i bekväma stolar, vilka tilläto dem att, väl omstoppade av filtar och schalar, makligt luta sina huvuden tillbaka, medan de läto sina av en lindrig sjösjuka bleka ansikten bada i augustisolens ljus och värma. Sist fanns där storförtjusta småttingar, vilka tävlade i strid mot stormen själv. De knäppte opp sina ytterplagg, höllo ut dem med armarna, som om de varit segel och försökte så gå rakt mot stormen. När detta så misslyckades, och de tvingades att ta' baksteg, till dess de prässades mot någon vägg eller rent av föllo omkull, då kände deras munterhet inga gränser, och de skrattade med full hals. Men eljes skrattade ingen ombord på Bergensfjord just nu. Det var allvar, ja - det var spänning bland de talrika resande, men ej för stormens och det upprörda havets skull.
Redan hade en vecka svunnit hän, sedan man lämnat Amerika, och nu gick man med klockan i hand och räknade ut när, om allt ginge efter beräkning, skandinaviskt land skulle kunna ses, ja - när man skulle se Norge lyfta sig, "furet, väderbitet över vandet". Men som sagt det låg spänning i luften. Där gick en fråga från man till man, och det var denna: "Skola engelsmännen komma och taga oss, och, om så blir, vart skola de föra oss, och huru länge ämna de hålla oss kvar"? En var frågade, men ingen svarade. Man vände sig till befälhavare av olika grader med sina frågor, men dessa skakade blott sina huvuden och meddelade, att de visste därom lika mycket och lika litet som passagerarna.
På sin kommandobrygga stod kaptenen, en ung intelligent och mycket sympatisk norrman. Djupt allvar vilade över dragen. Det kunde gott ses, att han velat ge vad som helst för att utan äventyr föra sina passagerare hem till deras skandinaviska fosterjord. I detta syfte sågs han också hålla sitt fartyg så långt norrut som möjligt med tanke t. o. m. på att gå norr om Färöarna, vilket, om det lyckats, skulle ha säkrat honom mot den engelska vakthållningen.
Det var söndag morgon, och enligt god sed inbjödos samtliga resande till en enkel gudstjänst i andra klassens matsal. Dit samlades man ock allmänt. En gudstjänst ombord på en oceanångare får förklarligt nog något säreget över sig. Trots ångarens ofantliga storlek är den dock lätt och spröd nog i de väldiga vågornas vräkande famntag. Vid ett sådant tillfälle ilar ju ock tanken så gärna tillbaka till de kära man lämnat, eller ock skyndar den lika gärna förut till dem man väntar att snart få se ansikte mot ansikte. Ja mycket bidrager att sätta en stämningsfull prägel på en oceangudstjänst. Gudstjänstförrättaren var vid här avsedda tillfälle en hemvändande svensk frikyrkopastor. Predikan hade ej försiggått synnerligen länge, då där förspordes bland åhörarna en nervös oro. En senkommen manlig åhörare hade viskat något till den närmast sittande, och viskningen fortplantade sig från den ena till den andra till dess hela skaran syntes fattad av en dyster aning. Predikanten insåg genast, att det bästa han kunde göra, det var att avsluta sitt tal så fort som möjligt och upplösa sammankomsten. Så skedde. Hela skaran störtade därpå upp på däck för att få se, huru borta mot horisonten höjde sig lik en hotfull mörk klippa den väldiga engelska kryssaren. Nu gällde det. Att kryssaren beredde sig att uppbringa Bergensfjord var tydligt. Många av de ombordvarande syntes blekna vid denna upptäckt; somliga av kvinnorna föllo i hysterisk gråt, och många av karlarna knöto händerna i förbittring.
Under tiden närmade sig engelsmännen allt mera. Ja, man kunde nu se huru de trädde i förbindelse med "Bergensfjord" medelst flaggsignaler, dem ju dock endast fartygsbefälet förstod. Att signalerna inneburo en uppfordran att stanna framgick därav, att atlanterångaren genast slog stopp. Kryssaren var då redan i jämnhöjd med Bergensfjord, och passagerarna ombord på den senare kunde nu utan svårigheter följa rörelserna på kryssarens däck. Man kunde sålunda se, huru de hotfulla kanonmynningarna riktades efter norrmannen, allteftersom denne ännu gled av farten. Man kunde därav draga den slutsatsen, att minsta försök att komma undan skulle ha stått ångaren dyrt. I en handvändning hade engelsmannen placerat ett 20-tal matroser, anförda av att par officerare, i en roddbåt, som därefter firades ner i vattnet och styrde mot Bergensfjord. Roddarnes kamp med de rasande vågorna erbjöd ett ytterst spännande skådespel för passagerarna å den: norska ångaren. Som ett nötskal kastades den lilla farkosten från den ena vågens kam till den andras; men de käcka blåjackorna förstodo att placera sina årtag med precision och efter en god dust med det skummande elementet lade "nötskalet" till vid det väldiga skrovet. Att med tillhjälp av den till dem nedsläppta fallrepstrappan svinga sig upp till relingen och över den in på däcket var för de båda engelska officerarna en ringa sak.
Ögonblicket därpå trädde de främmande i konferens med kaptenen, och nu var det som skandinavienfararnas öde för de närmaste dagarna skulle avgöras. Stämningen var mer än tryckt ombord. Alla hade räknat med viss dag för framkomsten till respektive hemländer; möten med släktingar och vänner voro utsatta, och nu hotades med ett svart streck över samtliga planerna. Alla tecken talte för, att det vore bäst att hålla sig beredd på det värsta; och med utsikten om att få lov ändra kurs och styra ned mot Orkneyöarna gjorde man sig så småningom hemmastadd; och då ungefär en timma, efter det engelsmännen kommit ombord, det genom uppfästade tillkännagivanden meddelades, att fartyget nu stod under engelska amiralitetets kommando, sökte man taga det med resignation och gick att inrätta sig efter förhållandena. Innan kort sågs beväpnade engelska marinsoldater postera här och där ombord, och Bergensfjord satte sig i rörelse mot för passagerarna icke angivet mål.
Det var redan kväll samma söndag. Ångaren hade hela tiden gått med endast halv fart. Ingen förstod till att börja med, vad som gett anledning till denna försiktighet, men så småningom sipprade det ut, att den saktare farten skulle bero därpå, att engelsmännen gingo med norrmannen genom ett sitt eget minfält. Medan de ännu voro kvar hos sina kamrater på kryssaren, skulle de haft känning med en tysk torpedbåt; och i tanke på att denne ännu fanns i farvattnet, hade de helst velat locka honom med sig in bland minorna, om vars förekomst och placering de själva voro tillräckligt underkunniga för att med iakttagande av nödig försiktighet kunna utan alltför stor risk ta' vägen genom den eljes farliga zonen.
Huru ofantligt lätt en förbittrad, tryckt och sorgsen stämning kan bland skandinaver slå om till en ytterlighet i helt motsatt riktning skulle snart låta se sig ombord på Bergensfjord. Några nöjeslystna herrar och damer hade beslutit svälja förtreten och anordna en allmän bal. Sedan vederbörligt tillstånd utverkats, grep man sig genast an med anordningarna för balen, för vilken första klassens promenaddäck upplåtits. En myckenhet spritdrycker beställdes och fördes upp på det högt belägna promenaddäcket. Stormen hade nu bedarrat och havet var lugnare.
Bland andra klassens passagerare sågs en äldre man, en norsk-amerikan, som i passagerarförteckningen återfanns under namn av doktor Thorolf Hogland. Under hela resan hade han setts mestadels ensam. Oftast hade han funnits stående alldeles stilla med sina blickar stadigt riktade över vågorna bort mot horisonten. Hans tankar voro tydligen oftast i fjärran länder. En och annan gång hade han vänt sig till någon av sina norska landsmän med ett ord eller en fråga, som då alltid vördnadsfullt besvarats. Några i denna sak väl underrättade norskar kunde berätta, att doktor Hogland var född i Amerika av norska föräldrar, att han varit anställd i amerikanskt missionssällskaps tjänst som missionär i Afrika och att han där genom döden förlorat en trogen maka. Doktor Hogland talade norska oklanderligt men hade aldrig sett sina fäders jord. Att så få göra en gång hade emellertid varit hans livslånga önskan, och det var denna önskan, som nu höll på att gå i fullbordan. Ehuru själv av födelsen skandinav hade han utom umgänget med sina i Norge födda föräldrar hittills helt litet umgåtts med skandinaver. Förhållandena hade fogat det så. Av så många nordbor som nu på resan hade han aldrig förr varit omgiven. De intryck livet ombord hittills givit honom hade ingalunda ingivit honom någon djupare aktning för skandinavisk uppfattning av vad anständigt är.
Första gången den vördade doktorn fick sina grundade skäl att känna smärtsam förvåning över sitt skandinaviska folk var vid ett föregående tillfälle, då likaledes bal var anordnad ombord. Detta skedde då Bergensfjord fann sig på knappa ett hundra engelska mils avstånd från stallet, där Titanic sjönk. Själv hade han, sedan det blivit allmänt bekant ombord, att man befann sig relativt nära platsen för den världsuppskakande olyckan, känt sig mycket allvarsstämd. När han fick veta, att det skulle dansas på kvällen samma dag, berörde detta honom djupt smärtsamt; och då han vid en promenad ute på däcket hörde ett par svenska ynglingar skråla på en travestering av "Närmare Gud till dig", blandade sig en djup avsky i smärtan. Efter detta hade han gått ned i sin hytt och dröjt där återstoden av dagen i bön för sina lättsinniga reskamrater.
Då ännu 1915 Amerika icke trätt i krigstillstånd med centralmakterna, var det först nu i och med fartygets närmande intill de skotska ögrupperna, som doktor Hogland visste sig vara inom krigszonen. Redan detta tycktes honom nog att stämma till allvar; och då därtill kom meddelandet om minorna, som flöto i fartygets väg och gjorde, att dess färd var en färd vid dödens brant, syntes honom den tillämnade danstillställningen i förening med rusdrycksglasens klang gå långt utöver gränserna för det tillständiga. Men att skandinaviers njutningslystnad aldrig förnekar sig var just vad doktorn skulle hinna lära sig på sin nordlandsfärd.
Att det bland de hundratals passagerarna måste finnas åtminstone några, som bättre uppfattade situationens allvar tog den gamle missionären för alldeles visst, och nu kände han en obetvingelig lust att se dessa samlade med sig.
Fartyget hade nu alldeles kommit ur stormzonen, och någon nämnvärd sjögång förekom icke. Luften var varm, ja, nästan kvav, och ingen tänkte på att gå till vila. Dansen pågick redan å övre promenaddäcket, men rönte icke den allmänna tillslutning, som beräknats. Människorna föredrogo att röra sig fritt omkring å de av talrika elektriska ljuskastare rikt upplysta däcken. I ett mera avskilt hörn av det för andra klassens passagerare avsedda rörelseområdet slog sig doktor Hogland ner med sin öppna bibel framför sig. För sig själv hade han resonerat som så: Åsynen av den öppna bibeln bör bli här möjligen ombordvarande helgade själar en anledning att närma sig. Det vore ju för övrigt underligt, om ej de sällsamma omständigheter, under vilka färden nu fortsattes, skulle väcka behov hos gudfruktigt folk att mötas till samtal om det enda nödvändiga. Det öppna ordet bör bli den samlande kraften.
Ja, så ungefär tänkte sig vår doktor det, och det skulle visa sig, att han tänkt riktigt. De första, som gåvo sig till känna, voro ett par makar, svensk-amerikaner och komna från San Francisco, där de levat större delen av sitt liv. De voro nu på väg till Sverige. Över det streck i räkningen, som uppstått i och med prejningen hade de grämt sig men togo nu saken lugnare. De hade sett bibeln och känt behov av att samtala med någon. Doktor Hogland tryckte hjärtligt deras händer och bjöd dem slå sig ner. Så kom en ung dansk-amerikan, ingenjör. Han var eftertelegraferad av anhöriga, emedan hans mor låg på sitt yttersta. Läkare hade uttalat, att hon kunde leva på sin höjd tvänne veckor, och då hade man telegraferat "Res med första lägenhet"! Man ville ge honom ett tillfälle att se sin moder ännu en gång, innan hon dog. Att Bergensfjord låg färdig för avgång till Norge, just vid tiden för telegrammets anländande, hade han sett som en Guds skickelse. Då och då skulle enligt beräkning fartyget vara i Bergen, och därifrån ginge färden med tåg till Kristiania och så vidare med första möjliga lägenhet till Köpenhamn, allt på något mindre än två veckor. Det borde gå. Och så kommer detta! Han hade strax fällt tårar av missräkning men efter hand hade han kunnat säga sig själv: "Ske Guds vilja". Blotta åsynen av den öppna bibeln hade vederkvickt honom. Han föreställde sig, och den gamle doktorn tryckte varmt hans hand. Härnäst kom en ung norsk änkefru. Hon hade haft den smärtsamma prövningen att för några månader sedan förlora sin make. Han hade förgåtts vid en järnvägsolycka i Canada. Hennes föräldrar, som ännu levde och bodde i Norge, hade i de mest ömma och kärleksfulla skrivelser föreslagit henne att med sina tvenne små barn resa hem och tillbringa återstoden av sitt liv i det gamla barndomshemmet. Med rörelse och tacksamhet hade hon mottagit denna inbjudning och var nu på väg. Hon var nedtryckt av sorg och uttröttad av den långa resan med de små ända från staten Washington. Redan tidigt hade hon lärt känna sin frälsare, och i många prövosamma stunder där borta i fjärran väst hade hon i honom haft sin oförlikneliga tröst; och så ville hon ha även nu, då hon såg sig gäckad i sitt hopp om att inom de närmaste timmarna återse sitt kära fädernesland och sina föräldrar. Doktorn bjöd henne på det förbindligaste att vara välkommen till en stund vid Herrens ord. En gammal skåning, till yrket sjöman, kom härnäst. Efter att så gott som i hela sitt liv ha seglat världen omkring hade han tillbringat några de sista åren i Amerika i lugn och ro. Till tron på Kristus hade han kommit först för några månader sedan, och det hade skett under Billy Sundays väckelsekampanj i Filadelfia. Allt sedan denna lyckliga stund hade han tärts av längtan efter att återse Skåneland för att uppsöka där möjligen kvarlevande anhöriga och förtälja dem om den lycka som vederfarits honom på ålderns dag. Fartygets hejdande av engelsmännen hade han endast föga låtit sig bekomma. Som gammal gast hade han upplevat tusen äventyr på haven och var sålunda väl övad. Trohjärtat mottog han doktor Hoglands framsträckta hand och slog sig ner i det lilla sällskapet. Följde så en svensk frikyrkopastor, densamme som lett gudstjänsten, då kryssaren hejdade fartyget. I sitt tal vid samma tillfälle hade han betonat vikten av att i farouppfyllda stunder visa en fast förtröstan till Gud, och det var honom nu angeläget, att, då fara verkligen var för handen, själv föregå med ett förtröstansfullt exempel. Med denne hade mr Hogland redan tidigare under resan stiftat någon liten bekantskap och hälsade honom därför med en förstående blick. En ung norska från Portland i Oregon sällade sig också till och fick av doktorn en varm handtryckning. Det väckte någon undran i det lilla sällskapet, att också hon kom med. Man hade fäst sig vid, huru ända från den stund fartyget lämnade New-York, den vackra unga norskan varit föremål för en hel del av de manliga passagerarnas ogenerade uppmärksamhet. Man visste att berätta, det hon redan i Oregon på grund av sin strålande fägring kallades "Portlands ros", och så nämndes hon även man och man emellan bland reskamraterna. Ända tills för någon timma sedan hade man sett hennes smidiga gestalt och hört hennes klingande skratt där, varest förberedelserna till balen pågingo. Men man hade också lagt märke till att hon plötsligt försvunnit, och tytt det så, att hon i följd av något hastigt påkommet illamående gått ned i sin hytt för att vila. Så hade det ock förhållit sig, men den verkliga arten av hennes "illamående" kände ingen. Då hon emellertid återvände upp på däcket drog hon sig, om ock något tillbakadraget, bort till skaran omkring ordet. Sist kom en kanada-svensk, en man från västfronten, där han i en strid mot de fruktansvärda bajrarna blivit svårt sårad i huvudet och därefter fått återvända till Kanada. Skadan var svårläkt och lik von Döbeln fordom bar han ännu "band om pannan". Han hade under hela resan betraktats som bland alla skandinavienfararna den mest remarkable just för sitt synbara minne från kriget. Även han hälsades på det varmaste av doktor Hogland. Ännu en och annan slöt sig till skaran om ock under någon reservation.
Doktorn tog nu till orda och uttryckte sin synnerliga glädje över att så många visat sig inträsserade för en stunds samtal vid Herrens ord. "Det är ett bibelrum, som sedan i dag på förmiddagen oupphörligt trätt mig i tankarna", yttrade han. "Det synes mig ock att stället är väl lämpat för oss i den situation vari vi nu befinna oss. Jag avser berättelsen om Rahab och huru hon och hennes hus räddades från att förgås vid Jerikos fall. Vi ha denna händelse skildrad i Josua boks andra kapitel. Därifrån känna vi också det märkliga förloppet. Jag fäster mig nu företrädesvis vid Rahabs vädjan till de israelitiska spejarna. Den lyder sålunda;" och doktor Hogland läste: "Så svärjen mig nu vid Herren, eftersom jag har gjort barmhärtighet med eder, att I ock skolen göra barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken därpå och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar leva, så ock alla, som tillhöra dem och rädda oss ifrån döden."
Männen gåvo henne, såsom vi veta, eden och tillade: Vi äro likväl fria från den ed du tagit från oss, om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta rosenröda snöre i det fönster, genom vilket du nedsläppt oss, och om du icke har din fader och din moder och dina bröder, alla av din faders hus samlade hemma hos dig." Härtill svarade Rahab: "Vare det såsom I haven sagt". Och så lät hon dem gå, och de drogo åstad. Men hon band det rosenröda snöret i fönstret."
"Jag kan", fortsatte den vördade gamle, "icke komma ifrån att tänka på det där rosenröda snöret, bakom vilket Rahab och hennes faders hela hus fann sin räddning. Man kan icke tänka sig något enklare men icke heller något mera tilltalande. Jag föreställer mig gärna det rosenröda snöret, där det, hängande ut genom fönstret, sakta vajar för vinden. Ingen förbipasserande skulle ha tillmätt det någon som helst betydelse och dock hängde för Rahab och hennes familj allt på det. Vi ha i det rosenröda snöret en talande bild av Kristi försoningsverk för oss. I skydd av detta kunna vi motse de stora allt omstörtande världshändelserna med förtröstan. Redan nu befinna vi oss i en åtminstone relativ fara, och om och när vi skola se våra skandinaviska fosterländer, det kan ingen med visshet säga. Under sådana förhållanden är det en outsäglig ynnest från Gud att kunna säga med aposteln: "Evad vi leva eller; dö, höra vi Herren till". Jag njuter av att tänka mig oss här församlade i skydd av det rosenröda snöret, det är i skyddet av Guds hand. Jag är ock övertygad om, att vi var för sig kunna berätta erfarenheter ur våra liv, vilka belysa sanningen om Guds allestädes närvarande nåd. Eller vad säga våra kära vänner från San Francisco", tillade den vänlige gamle, vänd till de båda makarna från nämnda stad. Jag tänker för exempel på den stora jordbävningen där för något tiotal år sedan. I voren kanske med vid denna. Kära, säg, huru gestaltade det sig vid detta hemska tillfälle?
