Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
THEODORE. ROOSEVELT
emellertid till, att lagen blef efterlefd, och gjorde härigenom staden New
York flera millioner dollars rikare, på samma gång som han lyfte en del
af skattebördan från de mindre bemedlades skuldror till de rikas. Hur cfant
ligt omtyckt och beundrad han var, visade sig under festligheterna för
Dewey i New York, då staden var, såsom en författare uttryckt det, under
en hel veckas tid ett Mecca för hjeltedyrkare. Den ståtliga processionen af
arméns och flottans koryféer i sina uniformer helsades af åskådarna med
jubel, men ännu högre skallade jubelropen, när Roosevelt i sin vanliga dräg»
kom ridande på en brun häst. Den segerrika llottan seglade omkring på
redden, och ur tusentals strupar ljödo hurraropen, men då Roosevelts go
stält upptäcktes på en liten ångare, som gled in mellan de stora
krigsskeppen, glömdes Dewey, som stod i full åsyn på krigsskeppet Olympia, och
"Roosevelt! Roosevelt!" skallade ropen, tills han måste gå under däck, för
att förebygga en uppenbar, om också icke uppsåtlig oartighet mot dagens
hjelte.
Den 10 april 1899 var Roosevelt hedersgäst vid en af Hainilton-klubben
i Chicago tillställd bankett. Vid sin ankomst till Chicago möttes han af
en mottagningskomité, som skulle ledsaga honom från tåget till hans droska,
och i stationen voro flera hundra framstående Chicago-bor med
Hpiailtonklubbens märke samlade för att helsa honom välkommen. Emellertid
upptäckte Roosevelt i folkmassan äfven ett halft dussin rough riders, som stodo
der i sina khaki-drägter och hattar, gom ic ervändt i kriget. och glömmande
komitén och alla de andra fina herrarna, skyndade han fram till sina gamla
stridskamrater, tryckte deras händer med värme och inbjöd dem att besöka
honom i hans rum på Auditorium. Der mottog han dem också och tycktes
egna dem mer uppmärksamhet än sina rikare och mera an?rdda b^undr-ir^.
Hamilton-klubbens bankett gafs i Auditorium-teatern. Då Roosevelt reste sig
för att hålla tal. måste han i öfver 20 minuter vänta på, att
handklappningarna skulle taga slut. Hans tal hade till ämne: "The strenuous life" oc>i
utgjorde ett lofprisande af mannakraft, duglighet, mod och beslutsamhet,
hvilkq egenskaper framhöllos såsom nödvändiga för den amerikanska
nationen att ega och utveckla, för att värdigt kunna häfda sin plats bland
civiliserade och framåtskridande nationer.
Det var Roosevelts önskan att bli återvald till guvernörsämbetet, för att
kunna fortsätta med det reformarbete han påbörjat, och som han icke trodde
nägon annan vilja eller kunna åtaga sig. Då han hörde det glunkas, att man
ville ha honom till vlce-president, motsatte han sig detta förslag på det
bestämdaste. "Vice-presidenturen är en graf", sade han, "och jag är inte
färdig att låta begrafva mig ännu." Den 19 juni 1900 bevistade han som dehegat
det republikanska nationalkonventet 1 Philadelphia. Långt innan mötet
började sina förhandlingar, voro två saker klara, den ena att president
McKtn-ley skulle komma att åternomineras, den andra att Roosevelt var en af de
påtänkta kandidaterna för vlce-presidenturen. Roosevelt gjorde allt hvad.
ban kunde för att afstyra att få sitt namn nämndt i sammanhang dermed.
Men när McKinley blifvit enhälligt nominerad och senator Hanna föreslagit,
att man skulle med samma enhällighet nominera Roosevelt för
vlce-presi-denturen, samt senator Depew i ett af fyndiga ordvändningar och
kvickheter blixtrande tal rekommenderat Roosevelt, nådde entusiasmen sin
höjdpunkt, och hvarenda delegat utom Roosevelt sjelf gaf sin röst för Roosevelt.
Han vägrade att antaga nominationen, blef åter nominerad, vägrade igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
