Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring hennes läppar lekte alltjemt detta små-
leeude, så vänligt ock godt, att Max kände det som
om han varit bekant med henne i många år.
»Jag går nästan aldrig ut», sade hon. »Jag
har inga bekanta; ock då får man ju göra det så
trefligt, man kan hemma hos sig sjelf.»
»Hvarför kar ni inga bekanta?»
»Ak, jag trifs bättre ensam.»
»Det vill säga: ni vill helst vara i fred?»
»Nej, men det förefaller mig som hörde jag inte
riktigt samman med menniskorna här.»
Nu hade småleendet försvunnit och efterträdts
af ett vemodigt allvar.
»Hur kan det komma sig?»
»Om ni visste, hur ensamt jag lefvat deruppe
i min fjällbygd, så skulle ni förstå det.»
Det fans något i hennes tonfall som sade ho-
nom, hvad. hon menade; och i och med detsamma
blef det honom också klart, hvarför hau kände sig
så förtrolig med denna kvinna, som var 15 år
äldre än han sjelf och som han i dag såg för
första gång.
o “
»Ja», sade han sakta. »Lifvet är inte sådant,
som vi drömma det i vår ensamhet.»
Hon skakade på hufvudet.
»Det är inte lifvet», protesterade hon varmt. -
»Ni får inte tala illa om lifvet–lifvet är rikt
och fullt af skönhet, fast menniskorna förfuska det
— för sig sjelfve och audra.»
Han satt och såg, hur detta gamla i förtid viss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
