Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din väg, jag liar tills vidare ingenting att tala med dig
om...»
Han vände Sven ryggen och vinkade med handen till
tecken, att han ingenting me,ra ville höra. Sven stod ett
par ögonblick orörlig och såg på fadern; därpå skyndade
han ut ur rummet.
Men då Sven kommit loss ur den stormhvirfvel, som
därinne ombrusat honom och liksom tvingat honom till en
manlig kamp för sin rätt, då brast barnet inom honom lös
i ett förtvifladt utbrott. Han rusajde in till modern, och
då han ej genast hittade henne, ropade han öfvergifvet:
»Hvar är mamma, hvar är mamma?» Och då han slutligen
fann henne, kastade han sig i henne armar och brast i
gråt. Ty hans hjärta var så sönderslitet, som finkänsliga
naturer bli af sammandrabbningar, där ord sägas, som man
ej ville ha sagda, och känslor drifvas till sin spets af
förrädiska och upphetsade stämningar.
»Mamma,» snyftade han, »jag känner mig så djupt
olycklig... det var så svårt, ändå mycket svårare än jag
trodde... Pappa förstod mig icke alls... hans ord voro som
hårda, råa grepp kring mina ömtåligaste känslor... Han
rifver upp allt det sämsta och fulaste inom en... liksom man
blir god och glad i din närhet, så blir man elak och
misstänksam i pappas... Jag förstår inte hvad dpt är för
gudsfruktan ... hvad det är för kärlek... nej, han har inte
kärlek, och därför kan han inte heller visa...»
»Tyst... tyst,» afbröt Ester, »du får inte tala så...
Hur kan du säga, att inte pappa hair kärlek?... Se på
hans lif... se på hurudan han är mot sina underlydande...»
»Ja visst, när de hörsamma hans befallningar och tvärt
låta ’omvända’ sig,» svarade Sven ironiskt, »men försök
att göra en invändning mot detta själstvång! Nej, pappa
förstår ingen annan än sig själf, han är urtypen, efter
hvilken hela den öfriga mänskligheten skall formas. Man
får inte ha en annan lifsåskådning än hans, utan att man
är ett ’djäfvulens barn’. Hvad är det för kärlek, som inte
förstår annat än sitt eget jag? Är inte just förståelse
kärlekens kännemärke ? Så är det åtminstone hos dig...»
»Men Sven, min gosse,» sade Ester mildt förebrående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
