Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själ varit långt borta ifrån jorden och tiden. Hans lynne
hade dock kvar samma glädtighet, och samma solljus
strålade omkring honom, samma skimmer glittrade i hans ögon,
då drömmarnas slöja lyftes därifrån...
I hans förhållande till fadern hade ingen förändring
inträffat. Bengts fordringar på nästan fullkomlighet hos
Sven, blefvo i allmänhet uppfyllda, ty under hela
skoltiden hördes aldrig en anmärkning hvarken mot hans
uppförande eller mot hans studier. Men ju mera Bengts
fordringar uppfylldes, dess mera tycktes de genom någon
hemlighetsfull naturlag växa med passionenrad hetsighet. Det
minsta lilla fel, den obetydligaste uraktlåtenhet från Svens
sida beifrades med järnhård stränghet. Det skulle varit
svårt att säga hvad det var för känslor, som rörde sig i
Bengts hjärta gent emot sonen, men ibland föreföll det,
som om den sällsynta renheten i Svens karaktär på något
sätt eggat upp Bengt och skapat misstankar om
möjligheten af sanning i denna renhet. Ibland åter var det,
som om han nära nog plågats af ett temperament så olika
hans; det v|ar som om hans inre berörts af denna känsla,
mellan afund och förakt, som en stor själshöghet stundom
framkallar hos mörka, lidelsefulla lynnen och som kan
urarta till ett Judas-hat, och som om han, sig själf
ovetande, skaffade luft åt denna känsla genom att i tid och otid
taga Sven i upptuktelse. Själf kände han sig djupt
olycklig under dylika perioder af disharmoni; han kunde ej
reda ut sitt inre, därtill saknade han erforderlig själfkritik,
han förstod blott ett: ‘att kärlekens ande ej fyllde honom
så som han ville, och han kämpade i ångest och bön för
att komma loss ur de onda tankarnas våld, de mörka
dyningarna af forna vilda vågor, och åter känna barnafriden
i sitt hjärta___ Sven drog sig egentligen numera icke
med något slags föresats ifrån andaktsstunderna i hemmet.
Visserligen tyckte han fortfarande ibland att »dom där
prästerna va’ så t r å ki’a», men så snart han hade tid,
bom han alltid med och satt där och lyssnade utan att
någonsin öppna sin mun till en fråga eller en anmärkning.
Men Ester tyckte sig se, hur kritikens och grubblets andar
sväfvade öfver hans fina ansikte med det lilla vecket i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
