Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom att falla offer för sin svaghetssynd: att dagtinga litet
med sanningen för att slippa ifrån ett obehag.
»Och vill du inte därför också emottaga den frälsning
Gud bjuder?» fortfor Bengt m’ed stegrad ifver.
Denna gång förstod Sven ännu mindre, men ordet
»frälsning» tilltalade honom; han tyckte, att däri gömdes någon
obestämd förhoppning om att snart komma ifrån detta förhör.
»Jo-o!» svarade han lifligare.
»Låt oss då knäfalla tillsammans, min lille gosse,»
utbrast Bengt glad, »låt oss bedja Guds ande om att ditt hjärta
öppnar sig för Jesus, att Han må komma ditin och frälsa
dig från all synd och bevara dig till evigt lif!»
Han böjde nu knä med lille Sven vid sin sida och bad
en gripande, innerlig bön ’för sitt barns frälsning. Men Sven
hörde inte mycket däraf, han kände sig så förskräckt och
häpen och var hela tiden mest sysselsatt med att snegla på
fadern och se, när denne knäppte ihop händerna, och när han
såg upp eller ned, och när han reste på sig, så att Sven
skulle göra alldeles detsamma. Ty Sven hade en dunkel
föreställning om:, att alla dessa ceremonier ägde något slags
mystisk kraft och att pappa inte skulle bii belåten, om han
ej iakttoge dem, och att han då skulle få börja om alltihop
från början igen. Och det var han mycket rädd för.
»Nu, min älskade gosse,» utbrast Bengt, då han reste
sig upp, och lille Sven följde honom, så fort han kunde, »nu
är du ett Guds barn. Förstår du riktigt hvad som menas
därmed?»
»Ja, pappa!» svarade Sven, och för första gången kom
det i hans blick något af det vanliga frimodiga, strålande
uttrycket. Ty att vara Guds barn-, det var något som han
fattade, det hade han ju alltid varit, Gud hade ju skapat
honom, Gud var ju hans fader, och det var så vackert och
ljufligt...
»Gud välsigne dig, Gud välsigne dig!» var allt hvad
Bengt sade, i det han ett par gånger tryckte den lille gossen
till sitt hjärta.
Sven märkte med häpnad och förskräckelse, att det kom
tårar i pappas ögon,. Dessa förstod han mindre än något
annat, ty han tyckte att han hela tiden varit så lydig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
