Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den ton, vari de uttalades; hon bringade den stackars
flickans klädsel i oordning, så att dottern rodnade, glättade ut
hennes silkeslena hår med handen, kysste hennes fot,
hennes knä, hennes panna, henne ögonlock, var hänförd över
allt. Den unga flickan lät henne hållas, och upprepade
endast då och då med sänkt röst och med oändlig ömhet:
— Min mor!
— Förstår du, min lilla flicka, fortsatte cellkvinnan, i det
hon avbröt sina ord med kyssar, förstår du, jag skall älska
dig så högt. Hädanefter skall vi vara så lyckliga. Vi skall ge
oss av härifrån. Jag har ärvt någonting i Reims, i vår
hemtrakt. Reims, du vet väl? Ah, nej, det vet du ju inte, du var
alldeles för liten! Om du visste, vad du var vacker vid fyra
månaders ålder! Du hade sådana små fötter, att det kom folk
ända från Epernay, som ligger fem mil därifrån, bara för att
se på dem. Vi skall ha ett falt och ett hus. Du skall sova i min
egen säng. O, min Gud, vem hade kunnat tro det? Jag har
återfått min dotter.
— O, min mor! sade den unga flickan, som äntligen fått
styrka att tala trots sin sinnesrörelse, zigenerskan har talat
om det för mig. Det fanns en god zigenerska bland vårt folk,
som dog i fjol och som alltid tog sig an mig, som om hon
varit min fostermor. Det var hon, som band fast den lilla skon
kring min hals. Hon brukade alltid säga till mig: "Lilla
flicka, var rädd om den här saken. Den är en skatt. Den skall
hjälpa dig att återfinna din mor. Du bär din mor vid
halsen." Hon förutsade det, zigenerskan!
Säckkvinnan slöt åter dottern i sina armar.
— Kom, sade hon, låt mig kyssa dig! Du säger det där så
vackert. När vi kommer hem, skall vi sätta de här små
skorna på ett litet Jesusbarn i kyrkan. Det är vi skyldiga den
goda heliga jungfrun. Min Gud, en sådan vacker röst du
har! När du nyss talade till mig, var det som musik. O, min
Gud, jag har således återfunnit mitt barn! Men är det
verkligen möjligt? Kan det vara sant? Man måtte inte dö av
något, eftersom jag inte har dött av glädje.
Och sedan klappade hon åter i händerna, skrattade och
utropade:
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
