Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hon inte var omgiven av vålnader utan av mänskliga
varelser. Ehuru hennes fruktan då inte tilltagit, hade den
förändrat karaktär. Hon tänkte sig möjligheten av ett upplopp
för att släpa henne bort från hennes fristad. Tanken på att
ännu en gång gå sin död till mötes, hennes ytterliga
hjälplöshet, hennes ensamhet, dessa och tusen andra grymma
tankar hade alldeles överväldigat henne. Hon hade fallit på knä
med huvudet lutat mot sängen, händerna hopknäppta över
huvudet, uppfylld av fruktan och förtvivlan, och zigenerska,
avgudadyrkare, hedning som hon var, hade hon under
snyftningar uppsänt böner till de kristnas Gud och till den
heliga jungfrun, under vars beskydd hon stod. Ty även om
man inte tror på något, så gives det dock ögonblick i livet, då
man tror på den religion, i vars tempel man befinner sig.
Mitt i denna förtvivlan hörde hon steg, som närmade sig
henne. Hon vände på huvudet. T/å män, av vilka den ene
bar en lykta, hade just kommit in i cellen. Hon utstötte ett
svagt skri.
— Hys ingen fruktan, sade en röst, som inte var henne
obekant. Det är jag.
— Vem är ni? frågade hon.
— Pierre Gringoire.
Detta namn lugnade henne. Hon höjde blicken och
kände verkligen igen poeten. Men vid hans sida stod en annan
gestalt, svartklädd och inhöljd från topp till tå, som slog
henne med stumhet.
— Ah! återtog Gringoire i förebrående ton. Djali kände
igen mig före er!
Den lilla geten hade verkligen inte väntat på, att
Gringoire skulle giva sig tillkänna. Han hade knappast kommit in
i rummet, förrän djuret ömt började gnida sig mot hans
knän och överhölja poeten med smekningar och vita
hårstrån, ty det höll just på att fälla sina hår. Gringoire
besvarade smekningarna med största hjärtlighet.
— Vem har ni med er? viskade zigernerskan.
— Var lugn, svarade Gringoire. Det är en vän till mig.
Så ställde poeten ned lyktan på golvet, hukade sig ned,
slog armarna om Djali och utbrast i förtjust ton:
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
