Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 5. Modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att älska! Var jag en sådan eländig varelse, o, Herre, att du
inte kunde se till mig, innan du dömde mig? Ack! Ack! Där
är skon, men foten, var är den? Var är det övriga? Var är
barnet? Mitt lilla barn, mitt lilla barn! Vad har de gjort med
dig? Herre, giv mig henne tillbaka! I femton år har jag nött
mina knän i böner till dig, min Gud! Ar det inte tillräckligt?
Giv mig henne tillbaka för en enda dag, en enda timme, en
enda minut, en enda minut, Herre, och förskjut mig sedan
för alltid.
Ack, Herre Gud, jag är endast en eländig synderska, men
mitt barn skall åter göra mig from. För hennes skull var jag
uppfylld av tro och andakt, och jag såg dig genom hennes
småleenden, liksom genom en öppning i himlavalvet. O, låt
mig endast ännu en gång, en enda gång, en enda liten gång,
sätta denna sko på hennes söta, rosiga lilla fot, och jag vill
dö, heliga jungfru, välsignande dig! Ah, femton år! Vid det
här laget hade hon varit vuxen! O, olyckliga barn! Ar det
verkligen sant att jag aldrig mer skall återse henne, inte ens
i himmelen? Jag skall aldrig komma dit. O, vilken förtvivlan
att nödgas säga: Där är hennes sko, och det är allt, jag har
kvar av henne!
Den stackars kvinnan hade kastat sig över denna sko, som
i så många år hade utgjort hennes tröst och förtvivlan, och
hennes bröst sönderslets av snyftningar liksom på den första
dagen; denna sorg blir aldrig gammal, ty för en mor, som
har förlorat sitt barn är det alltid den första dagen.
Sorgdräkten kan nötas ut och bli urblekt, i hjärtat är det lika
mörkt som någonsin.
I detta ögonblick trängde några friska, muntra barnröster
in i cellen. Närhelst hon såg eller hörde ett barn, brukade
den stackars modern rusa in i den mörkaste vrån av sin grav,
och det såg ut, som om hon försökte borra sitt huvud in i
stenväggen, så att hon inte skulle höra dem. Men denna
gång ryckte hon till och lyssnade ivrigt. En av de små
gossarna hade just sagt: "I dag hänger de en zigenerska!"
Med ett plötsligt språng, liksom spindeln, som vi sett
kasta sig över flugan då nätet skälvde till, sprang hon fram till
gluggen, vilken såsom läsaren vet, vette mot Grèvetorget.
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
