Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom? Hör på. Jag hoppades att en rättegång skulle kunna
befria mig från din trollmakt. En trollpacka hade förhäxat
Bruno d’Ast. Han hade låtit bränna henne och blev botad.
Jag visste det. Jag önskade pröva detta läkemedel. Till en
början sökte jag utverka förbud för dig att uppträda på torget
framför Notre-Dame, i förhoppning att jag skulle glömma
dig, om du inte kom tillbaka mera. Du brydde dig inte om det,
du kom tillbaka. Då kom jag på den tanken att föra bort dig.
En natt försökte jag göra det. Vi var två. Vi hade redan gripit
tag i dig, då den där eländige officeren skyndade fram. Han
befriade dig. Detta blev början till dina olyckor, till min och till
hans. Till sist, när jag inte visste vad jag skulle göra, vad det
skulle bli av mig, angav jag dig för konsistoriet. Jag trodde att
jag skulle bli botad på samma sätt som Bruno d’Ast. Jag hyste
även en otydlig tanke på att en rättegång mot dig skulle
överlämna dig i mina händer, att jag i fängelset skulle få dig i mitt
våld, att du där inte skulle kunna undgå mig, att du hade ägt
mig tillräckligt länge, för att även jag i min tur skulle få äga
dig. Då man gör något ont, skall man göra det grundligt.
Så jag angav dig. Det var då, som jag brukade skrämma
dig, närhelst jag mötte dig. Den intrig, som jag spann mot
dig, den storm, som jag sammandrog över ditt huvud,
urladdade sig hos mig i frammumlade hotelser och blixtrande
blickar. Jag tvekade emellertid alltjämt. Min plan hade
några ohyggliga sidor, som kom mig att rygga tillbaka.
Jag hade måhända avstått från den, den ohyggliga tanken
hade måhända vissnat i min hjärna, utan att bära frukt. Jag
trodde, att det alltid skulle bero på mig själv, huruvida jag
skulle låta rättegången fullföljas eller bli uppskjuten. Men
varje ond tanke är obeveklig och måste bli handling, och när
jag trodde mig vara allsmäktig, var ödet mäktigare än jag.
Ack! Ack! Det är detta öde som gripit dig och kastat in dig
i detta förfärliga maskineri, som jag hade satt ihop! Hör på
— jag är nästan färdig.
En dag — en annan solskensdag — ser jag framför mig
en man, som uttalar ditt namn och skrattar. Hans ögon bär
liderlighetens prägel. Fördömelse! Jag följer efter honom.
Du känner till resten.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
