Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vud sipprade fuktigheten fram mellan valvets mögliga
stenar, och den droppe som samlats på detta sätt, föll med
regelbundna mellanrum ned i vattenpölen bredvid henne
med ett plaskande, efter vilket hon i sin bedövning ofrivilligt
lyssnade.
Hur länge hade hon varit där? Hon visste det inte. Hon
hade ett minne av en dödsdom som uttalats någonstans över
någon, att man sedan hade fört bort henne och att hon nu
vaknat, skakande av frossbrytningar i mörker och tystnad.
Hon hade krupit på händer och fötter, men så hade plötsligt
järnringar skurit in i hennes fotleder, och kedjor hade
rasslat. Hon hade uppdagat, att runt omkring henne gick en
mur, att under henne fanns ett stengolv, betäckt med fukt,
och en halmkärve, men där fanns varken lampa eller glugg.
Då hade hon satt sig ned på halmkärven, och emellanåt för
att byta om ställning på det nedersta trappsteget av en
stentrappa, som fanns i hennes fängelse. En gång hade hon
försökt räkna de mörka minuter, som vattendropparna
utmätte åt henne, men snart hade detta dystra arbete av hennes
sjuka hjärna upphört av sig själv och återlämnat henne i ett
tillstånd av dvala.
Till sist en dag eller kanske en natt (ty midnatt och
middag hade samma färg i denna grav) hörde hon över sig ett
högljuddare buller än det, som fångvaktaren vanligtvis
framkallade, när han lämnade henne hennes bröd och
kruka med vatten. Hon höjde huvudet och såg ett rödaktigt
sken tränga in genom dörren eller luckan i taket, samtidigt
gnisslade det i det bastanta järnlåset, dörren gnisslade på
sina rostiga gångjärn och hon såg en lykta, en hand och den
nedre hälften av två gestalter, ty dörren var alltför låg för att
hon skulle kunna se dem helt och hållet. Ljusskenet skar
henne i ögonen, så att hon slöt dem.
Då hon åter slog upp dem, var dörren stängd, och lyktan
stod på ett trappsteg; en ensam man stod framför henne. En
svart kåpa föll ända ned till hans fötter, en kapuschong av
samma färg dolde hans ansikte. Ingenting syntes av honom,
varken hans ansikte eller hans händer. Det var en lång, svart
svepduk, som stod upprätt och under vilken någonting syn-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
