Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 1. Faran av att anförtro sin hemlighet åt en get
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Min lilla vän, fortsatte Christeuil med ett oförsonligt
leende, om du vore nog anständig att använda ärmar till din
klänning, skulle dina armar vara mindre solbrända.
Det var en syn, värd en intelligentare åskådare än kapten
Febus, att iakttaga hur dessa fina flickor med sina giftiga
tungor ormade sig, gled och slingrade sig kring
gatudan-serskan; de var både grymma och behagsjuka, de plockade
skoningslöst sönder hennes stackars barbariska klädsel med
dess glitter och bjäfs. Sedan följde skratt, ironiska skämt,
förödmjukelser utan all ände. Sarkasmer, hånfulla ord och
råd och föraktfulla blickar haglade över zigenerskan. Man
hade kunnat tro sig se några av dessa unga romarinnor, som
roade sig med att sticka guldnålar i barmen på en vacker
slavinna. Och vad var för övrigt den fattiga gatudanserskan för
dessa högborna ungmor? De tycktes knappast lägga märke
till hennes närvaro, utan talade om henne och till henne,
utan att sänka rösten, som om något samtidigt både
motbjudande och simpelt.
Zigenerskan var inte okänslig för dessa små nålstyng.
Gång på gång lågade hennes kinder av blygselns rodnad,
hennes ögon av vrede, och ett föraktfullt svar tycktes sväva
på hennes läppar. Hon gjorde sin misslynta lilla grimas,
som läsaren redan känner till, men stod orörlig och såg på
Febus med en undergiven och ljuv blick. I denna blick låg
även förtjusning och ömhet. Det såg ut, som om hon lade
band på sig av fruktan för att i annat fall bli fördriven
därifrån.
Vad Febus själv beträffar, så skrattade han och tog
flickans parti med en blandning av medlidande och
oförskämdhet.
— Låt dem prata på, lilla vän, sade han och lät sina
guldsporrar klirra. Er klädsel är otvivelaktigt litet barbarisk och
bisarr, men vad betyder det för en så förtjusande flicka som
ni?
— Min Gud! utbrast den blonda fröken de
Gaillefon-taine, i det hon med ett sarkastiskt leende sträckte på sin
svanhals. Jag märker, att herrar officerare vid kungens
bågskyttar har lätt att fatta eld inför ett par vackra zigenarögon.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
