Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en vrå. Hon höll hakan stödd mot knäna och de korslagda
armarna tryckta mot bröstet. Under håret, som föll ända
ned till marken, kunde man nätt och jämnt urskilja en
sträng och utmärglad profil, och under klädnaden av
säckväv tittade nätt och jämnt fram spetsen av en naken fot,
krampaktigt hopdragen på det hårda iskalla stengolvet. Det
lilla man såg av mänsklig gestalt under detta tröstlösa
sorgens dok, kom en att rysa.
Denna gestalt, som tycktes vara fastrotad vid golvet, såg
ut, som om den varken rörde sig, tänkte eller andades.
Nedhukad på stenläggningen i denna tunna klädnad i januari
månad, i en fängelsehålas mörker, till vilken den avlånga
lilla gluggen endast släppte in nordöstanvinden och aldrig
solen, tycktes hon inte lida eller ens känna något. Man hade
kunnat tro, att hon förvandlats till sten med stenen och till
is med kölden. Hennes händer var hopknäppta, hennes
blick stel och stirrande. Vid första blicken tog man henne
för en vålnad, vid den andra för en bildstod.
Men emellanåt öppnades de blåa läpparna till hälften till
ett andetag och skälvde, men lika döda och vissnade som
blad, som rycks bort av vinden.
Och ur dessa slocknade ögon föll en blick, en obeskrivlig,
stel blick, på en vrå av cellen, som man inte kunde se
utifrån, en blick, som tycktes koncentrera denna lidande själs
alla dystra tankar på något hemlighetsfullt föremål.
Sådan var den varelse, som efter sin bostad kallades
cellkvinnan och efter sin klädnad säckkvinnan.
De tre kvinnorna, ty Gervaise hade nu slutit sig till
Mahiette och Oudarde, tittade in genom luckan. Deras huvuden
utestängde det svaga dagsljus, som föll in i cellen, men
tycktes inte rikta den stackars varelsens upmärksamhet åt det
hållet.
— Låt oss inte störa henne, viskade Oudarde. Hon är i
ett tillstånd av extas och ber.
Under tiden betraktade Mahiette med ständigt
tilltagande ängslan detta vissnade huvud, och hennes ögon fylldes av
tårar.
— Det vore högst besynnerligt! mumlade hon. Hon
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
