Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken - 2. Denna skall döda denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boken skall döda byggnaden.
Uppfinnandet av boktryckarkonsten är den största
tilldragelsen i världshistorien. Den är alla revolutioners moder.
Den är ett fullständigt omskapande av mänsklighetens sätt
att uttrycka sig, människotankens avkastande av en form att
kläda sig i ord och antagandet av en ny.
Men under boktryckarkonstens form blir tanken mera
oförgänglig än någonsin; den blir bevingad, oåtkomlig,
oförstörbar. Under arkitekturens dagar förvandlades den
till en stenmassa och tog med våld tid och plats i besittning.
Nu förvandlas den till en fågelsvärm, som svingar sig åt alla
håll och samtidigt uppfyller jorden och luften.
Och när vi inser, att detta uttryckssätt inte bara är det
säkrast bevarande, utan samtidigt även det enklaste, lättaste
och mest praktiska, och betänker, att det inte släpar med sig
ett bagage, då man jämför den tanke, som för att uttrycka
sig i en byggnad, är nödsakad att sätta i rörelse fyra, fem
andra konstgrenar, tunnor av guld, ett helt berg av sten, en
hel skog av timmer, ett helt folk av arbetare, då man jämför
denna tanke med den, som gör sig gällande i en bok, som
endast behöver litet papper, liiet bläck och en penna, hur
kan man då förundra sig över att det mänskliga förnuftet
övergivit arkitekturen för boktryckarkonsten?
Följaktligen är det inte underligt, att från och med
boktryckarkonstens uppfinnande arkitekturen så småningom
förlorade sin livskraft, förtvinade och skrumpnade.
Förändringen var nästan omärklig under 1400-talet; tryckpressen
var ännu alltför svag och drog på sin höjd ett överflöd av
livskraft från arkitekturen. Men från och med 1500-talet
började arkitekturen långsamt visa sjukdomssymptom; den
representerade inte längre samhället på ett effektivt sätt;
den lade sig till med en förnedrad klassisk stil; dess galliska,
europeiska och inhemska konst blev nu grekisk och
romansk, en blandning av antik och modern konst,
pseudoan-tik. Detta förfall kallar vi renässansen. Inte desto mindre ett
storslaget förfall, ty den gamla gotiska andan, den sol, som
gick ned bakom Mainz’ gigantiska press kastade sina sista
strålar över denna brokiga sammansmältning av romanska
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
