Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Den krossade krukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— På Mirakelgården, svarade ett f]ärde spöke som slutit
sig till dem.
— Vid min själ, återtog Gringoire, jag ser, att de blinda
kan se och de halta kan springa. Men var är Frälsaren?
Deras svar utgjordes av ett hemskt gapskratt.
Den stackars poeten såg sig omkring. Han befann sig
verkligen på den skräckingivande Mirakelgården, dit aldrig
en hederlig människa vågade sig vid denna tid på dygnet; en
magiskt cirkel, där rättvisans tjänare spårlöst försvann;
tjuvarnas stad, en hemsk vårta i Paris anlete; en kloak, varifrån
varje morgon utströmmade och dit varje kväll återvände
denna flodvåg av lastbarhet, tiggeri och lösdriveri, som
dagligen översvämmar varje huvudstad, en monstruös bikupa,
dit samhällets drönare varje kväll återvände med sitt rov.
Det var en stor, oregelbunden, illa stenlagd plats, liksom
alla öppna platser i Paris då för tiden. Här och var brann det
eldar, kring vilka det rådde ett vimmel av sällsamma
grupper. Alla var i rörelse, kom och gick och skrek. Man hörde
gälla skratt, barnskrik och kvinnoröster. Händer och
huvuden, som avtecknade sig svarta mot skenet från eldarna,
gjorde tusende bisarra åtbörder. Emellanåt kunde man se
en hund, som liknade en människa, passera över
stenläggningen, på vilken det dallrande ljusskenet blandades med
skuggorna, emellanåt en människa, som liknade en hund.
Gränslinjerna mellan raser och arter tycktes vara utplånade
i denna stad. Män, kvinnor, åldrar, kön, hälsa, sjukdom, allt
tycktes vara gemensamt bland detta folk, allt gick upp i
vartannat, var hopblandat, hopgyttrat. Var och en utgjorde en
del av det hela.
Det svaga, dallrande skenet från eldarna tillät Gringoire
att trots sin ängslan och oro urskilja att hela denna väldiga
plats var omgiven av hemska rader gamla hus med
murkna-de, hopsjunkna och sneda fasader, i vilka det lyste ur en eller
annan glugg, och vilka i mörkret påminde honom om
jättelika gumhuvuden, uppradade i en cirkel, monstruösa och
hemska, som med plirande ögon åskådade en häxsabbat.
Det förekom honom som en ny värld, okänd, otrolig,
van-skapt, krälande, fantastisk.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
