Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Herr Kardinalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terna hade åt sig utsett en kaftan bland nykomlingarna på
estraden — en svart eller grå eller vit eller violett.
Alla dessa detaljer försvann emellertid så i den allmänna
uppståndelsen, att de utplånats, innan de hunnit fram till
den reserverade estraden. För övrigt skulle kardinalen inte
ha känt sig något vidare illa berörd av dem, då denna dags
friheter helt och hållet övergått till sedvänja. Dessutom hade
han, och det framgick även av hans bekymrade uppsyn, ett
annat bekymmer, som följde honom tätt i hälarna och
beträdde estraden nästan samtidigt med honom. Detta
bekymmer var den flamländska ambassaden.
Inte så att han var någon djupsinnig politiker, som tänkte
på de möjliga följderna av en förmälning mellan hans kusin
Margareta av Burgund och hans kusin Carl, kronprinsen av
Frankrike, hur länge denna hoplappade vänskap mellan
hertigen av Österrike och kungen av Frankrike skulle vara,
hur kungen av England skulle upptaga det förakt, som
visats hans dotter, allt det där oroade honom mycket litet, och
han drack varje kväll sitt kungliga Chaillotvin utan att ana,
att några buteljer av detta samma vin (visserligen en smula
"reviderat och korrigerat" av läkaren Coictier), hjärtligt
erbjudet av Ludvig XI till Edward IV, en vacker dag skulle
befria Ludvig XI från Edward IV. Den högt ärade
ambassaden från hertigen av Österrike beredde kardinalen inga
bekymmer i den vägen, men den kom honom olägligt i ett
annat hänseende. Det kändes nämligen litet hårt för honom,
att han, Carl av Bourbon, skulle vara nödsakad att
högtidligt mottaga och krusa för några vanliga, simpla borgare,
han kardinalen, för rådmän, han, den levnadsglade
fransmannen pokulera med flamländska öldrickare, och allt
detta offentligt. Detta var ett av de beskaste piller, han måste
svälja för att vara kungen till lags.
Han vände sig emellertid mot dörren med den
förbindligaste uppsyn i världen (så väl han instuderat denna
uppsyn!) då dörrvaktaren med ljudlig röst anmälde:
— Herr hertigens av Österrike herrar sändebud.
Det är onödigt att omtala, att hela den övriga salen gjorde
likadant.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
