Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Herr Kardinalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gund. Men det mest framträdande karaktärsdraget hos
Galliens primas var hans fikande efter hovgunst och hans
kryperi för de makthavande. Man kan därav sluta sig till vilka
otaliga bekymmer detta dubbla släktskap berett honom och
alla de världsliga blindskär, mellan vilka hans andliga
farkost haft att kryssa sig fram, så att den inte skulle krossas
vare sig mot Ludvig eller Carl, detta Charybdis och detta
Scylla, som hade uppslukat hertigen av Nemours och
konnetabeln av Saint-Pol. Men himlen vare lovad, han hade
rett sig lyckligt och väl och kommit fram till Rom. Men
fastän han befann sig i hamn eller kanske just därför att han
befann sig i hamn, tänkte han aldrig utan ängslan på sitt långa
och mödosamma politiska livs skiftande bana. Han brukade
också säga, att året 1476 för honom hade varit svart och vitt,
varmed han menade, att han det året hade förlorat sin mor,
hertiginnan av Bourbonnais, och sin kusin, hertigen av
Burgund och att den ena förlusten hade länt honom till tröst
över den andra.
För övrigt var han en hygglig karl. Han förde ett glatt
kardinalsliv, drack gärna ett glas gott vin, gav hellre en allmosa
åt en vacker flicka än åt en gammal gumma, och av alla
dessa anledningar var han mycket omtyckt av populasen i
Paris. Han var alltid omgiven av ett litet hov av biskopar och
abbéer, riktiga festprissar, så att det hänt mer än en gång,
att de fromma människorna i Saint-Germain d’Auxerre, då
de på kvällen passerat förbi Bourbonpalatsets upplysta
fönster, känt sig skandaliserade av att höra samma röster, som
på dagen mässat under aftonsången, nu vid glasens klang
skråla backanalen av Benedikt XII, denne påve som lagt en
tredje krona till sin tiara — "Bibamus papaliter".1
Det berodde otvivelaktigt på denna så välförtjänta
popularitet, att han inte blev ovänligt mottagen av denna
folkmassa, som ögonblicket förut hade varit så missnöjd och
som kände föga benägenhet för att visa vördnad för en
kardinal samma dag, som han skulle väljas till påve. Men
parisarnas vrede går fort över och dessutom hade ju de goda
1 Låtom oss dricka påvligt!
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
