Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - Alexander III och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
var ett rof, konflikten mellan den hederliga, inskränkta och
okunniga, men välmenande människan Alexander Romanoff och
Rysslands enväldige tsar Alexander III, har icke kunnat undgå
att på det högsta intressera samtiden. Uppgifterna om honom
såsom människa, om hans lyckliga familjelif, hans okonstlade
väsen, när han någon gång kunde känna sig fri
regeringsbördorna och hofetiketten, hans utslitande, outtröttliga arbetsamhet
-— alla dessa och andra hans karaktärsdrag ha gjort det
omöjligt för de allra flesta att fatta att tillståndet i Ryssland under
hela hans regeringstid blef ständigt värre på det ena som på
det andra området. Man har frågat sig och frågar sig nog ännu
huru det var möjligt att en man med hans otvifvelaktiga önskan
att bereda sitt folks välfärd och i besittning af sådan makt som
själfhärskaren öfver Ryssland äger, icke kunde utföra någonting
af allt det han ville, huru det var möjligt att orättvisor, förtryck,
omänsklighet, korruption och godtycklighet under en tsar, som
slet ut sig för att råda bot på de existerande missförhållandena,
kunde bli ständigt allmännare, ständigt olidligare, tills missnöjet
med regeringssystemet blifvit så starkt, att hela det ryska riket
råkat i en jäsning, som endast med våld kan hindras att
åvägabringa en allmän explosion.
Det är dessa frågor de många biografierna mer eller mindre
direkt sökt besvara. Att så få af dem lyckats göra det på ett
tillfredsställande sätt, beror därpå att biograferna långt ifrån
alltid känt de förhållanden i Ryssland, som betingat uppkomsten
och utvecklingen af missnöjet, och därför icke kunnat göra sig
reda för att tsarens skenbart så obegränsade själfhärskaremakt
i själfva värket — för så vidt han själf kan utöfva den —
knappast är någon makt, minst när dess innehafvare är oförmögen
att bilda sig en egen åsikt om sättet huru den borde utöfvas
för att blifva till välsignelse, icke till motsatsen.
Att Alexander III blef så medelmåttig såsom härskare,
berodde nog i minst lika hög grad på hans uppfostran som på
hans ringa naturliga begåfning. Ända till sitt tjugonde år hölls
han helt och hållet i bakgrunden. Hans uppfostran var
uteslutande militärisk. Hans fader, Alexander II, ville alls icke att
någon annan af hans söner än den äldste, tronföljaren, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
