Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och där bakom på bänken sitta ytterligare två,
nämligen de båda sammansvurna från bogsprötet, och Jockum
Klähn säger till Paul: »Paul, där borta i Berlin, i apburarna
i trädgården, där såg jag, att den ena apan höll fast den
andra i svansen och inte ville släppa henne, så att de alltid
voro tillsammans, och så förefaller det mig alltid vara med
din mor och baronen.»
»Ditt nöt! Hur kan du jämföra min mor med en apa?»
»Paul, det förvånar mig ändå, att du är så dum! Du
är annars så klok och förståndig! Menar jag din mor med
aporna? Jag menar ju bara baronen.»
Och mot alla dessa vill du uppresa dig, Jeannette
Groterjahn? Arma, svaga käril! De skola slå in bottnen på
dig, så att du läcker och din makt och härlighet droppvis
rinner ned i sanden, tills du står där som ett benrangel i
solskenet från andra människors lycka och ropar: »Barn,
för guds skull, fyll mig igen, jag skulle också gärna vilja
vara med och ha litet roligt.»
Nu gick fullmånen upp, och dess sken föll så rikt och
mjukt öfver hafvet och öarna och kusten och Argolis’ skog,
där i forna tider Agamemnon, »koalitionens hufvud», i
Mykene, som då var Paris, studerade den trojanska frågan.
Men — »sorgens svarta moln fördunklade hans härskareblick,
och af det medhafda folket förde han endast få tillbaka,»
hvarmed Schiller väl enligt mitt dumma förstånd
menat Mexiko. — Ja, så full och så mjuk sken månen,
att våra goda mecklenburgare sågo på hvarandra och frågade
hvarandra, i det de riste på hufvudet, om det väl var deras
egen gamla måne, i hvars sken de en gång förälskat och
trolofvat sig. Och med dessa tvifvelsmål gingo de till
sängs.
Följande morgon, då dagen grydde, stod den gamla,
raska, gråa damen redan åter på däck och såg åt vänster
bort mot Venusön, Cythere, och sade till sig själf: »Med
dig har jag ingenting att skaffa, jag vill hellre vända mig
åt höger, här mot Sparta, för att se om jag väl där kan
bli varse något, som erinrar mig om forna tider.»
Och långsamma, tunga steg hördes komma uppför
salongstrappan, och andra följde, lätta och sväfvande, och
gamle Jahn och Helena trädde fram till den gamla damen,
och Jahn sade: »Sa’ jag inte det? Där är hon redan
igen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
