Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå, kom då med oss, annars tappa vi bort dig.»
De begåfvo sig nu från staden uppför berget, sedan
den gamle vägvisaren frågat efter hvilken väg sällskapet
gått. Medan de nu stego uppför berget i det härligaste
solsken och sågo staden och den blåa sjön med dess öar samt
till höger och vänster ännu högre berg ligga omkring sig
i en så klar färg, som om den vore genomskinlig, och herr
Nemlich stannade med en djup suck, hvarmed han ville
afkyla sitt arma, beklämda hjärta, då stannade äfven Jockum
och sade:
»Paul, finner du det inte underligt, att allt blommar
och doftar redan i april månad? Om jag berättar min
mor delta, så skulle hon ej tro mig. Men du har nu själf
sett det.»
»Jockum,» ljöd det från långt håll, »Jockum Klähn!»
»Hvad står på? Här hänger han!» skrek Jockum tillbaka.
»Är det inte besynnerligt, Paul, att de redan känna
mig äfven här i dessa trakter?»
»Jockum, hitåt!» ljöd det åter.
»Gud bevare oss, det är husbond’, han sitter där uppe
med den gamla gråa damen. Nå, kom!»
Därmed kastade Jockum bort sin cigarr, ty konsten att
röka cigarr hade han också lärt sig — han lärde sig
allting —, för att han skulle kunna träda riktigt hyggligt
inför sin herre, och ville just bege sig uppåt, då Paul skrek:
»Nej, Jockum, se bara!»
Och där fanns verkligen något att se: två bruna kreter- och
arabpojkar samt en något större morisk yngling hade
fått hvarandra i det krusiga håret och slogos om Jockums
cigarrstump, tills den svarta moren slutligen vann seger och
åt upp stumpen midt för Jockums ögon.
»Du store Gud,» skrek Jockum, »Frans Nemlich, när
vi förr i världen skulle svära på, att någonting var visst
och sant, sade vi: jag är en eldätare! Där har du en. Svart
ser han ut som Hin, och eld äter han — äta upp en cigarr,
som om det vore en sockerrörsbit!»
Under det Jockum klättrade uppför berget till gamle
Jahn, sade han alltjämt för sig själf:
»Hvad han skall undra! Om jag berättar honom det,
så tror han mig inte; men — Gud vare lof! — Paul är
mitt vittne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
