Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket han behöfde skämmas, och när han fann, att hans
kläder voro i god ordning, sade han mycket kallt: »Nej.»
Men nu brast det löst hos henne, hon aflossade alla
sina batterier, och åskvädret kom öfver honom.
Han hade ej något annat värn än blott orden: »Fatta
dig kort, min kära Jeannette, fatta dig kort!» ty han hyste
den obehagliga känslan af att möjligen ett helt sällskap
kunde stå bakom gardinen och höra på denna sparlakansläxa;
själfva saken var honom helt och hållet likgiltig. Hon
satte sig nu upp i sin sänglåda, för att ge saken mera
eftertryck, och på hvarje blixt, som hon slungade ut, följde
genast dundret: »Har du inte talat med gamle Jahn?»
Allting kan öfverdrifvas här i världen, icke allenast
talet om en sak, utan äfven det eviga frågandet om en
och samma sak. Det där frågandet efter gamle Jahn gick
Anton redan ända upp i halsen, han var alls icke längre
en så lugn och lydig äkta man, som hans hustru tänkte,
han hade redan för längesedan hoppat ur skacklorna, utan
att hon märkt det, och då fru Groterjahn med sin piska
i oupphörliga frågor slog honom på en och samma fläck,
tog han betslet mellan tänderna, började stegra sig, slet
sönder selarna och ryckte tyglarna ur hennes händer och
— hejsann! — rusade tvärt uppför salongstrappan, gick
frustande med uppspärrade näsborrar tre gånger kring däcket,
som om det vore en grön äng och han ville riktigt fröjdas
åt sin frihet, samt stannade till sist hos gamle Jahn och
frågade: »Hur mår du, Jahn?» — hvilket skulle betyda det
samma som: »Nu är mig allting alldeles egalt!»
Men det dröjde icke länge, förrän fru Groterjahn kom
upp på däck; efter det våldsamma åskvädret hade ett stilla
tårregn brutit ut hos henne, och då hon nu stod där uppe,
höll hon sin våta näsduk i hand, som om den vore en töm,
med hvilken hon åter ville fånga Anton; men tömmen
föll ur hennes hand, då hon fick se honom beta tillsammans
med gamle Jahn på den gröna ängen; hon tviflade på sitt
företag, ty mellan henne och honom fanns det nu alltför
många nyuppkastade diken.
I detta bedröfliga tillstånd fann Helena sin mor, och
hon hann knappast fråga, hvad som händt henne, förrän
baronen kom och dukade upp de vanliga långtrådiga
fraserna, hvilka han i dag sökte att med ovanlig värme och
brådska slösa på Helena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
