Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TOLFTE KAPITLET.
Ithaka. — Några se mycket och några se intet. — Den gamla damen
berättar en historia. — Jockum håller fast Paul, och herr Nemlich
håller ett föredrag, som ingen människa vill tro på. — Huruvida
den mecklenburgska ön Pœl är “Phæakernas land“. — Anton blygs
ej att träda inför sin hustru, tar betslet mellan tänderna och blir
bångstyrig. — Baronen blir djärfvare och talar till och med om sitt
kvalda hjärta. — Jockum Klähn narrar Paul till ett fult streck,
hvarför Paul också blir förd till sängs. — Tant Lina och gamle
Jahn, och det allvarsamt. — Kap Matapan.
Följande dagen styrde de förbi en ö, hvilken såg ut
som en jättestor reskoffert, som af en slump fallit i sjön,
och var försedd med ett högt lock, från hvilket allt sälskinnshåret
var afslitet. Våra båda mecklenburgska landsmän Groterjahn
och Jahn, kommo båda stillatigande till samma fråga,
nämligen huru det var möjligt, att ett sådant land kunde
finnas till i världen, där ej ett magert får ens kunde lifnära
sig; men bland de öfriga passagerarna ropades det: »Ithaka,
se, där är Ithaka, Ithaka!»
Alla voro nyfikna, alla trängde sig åt styrbord och sågo
hän mot den gamla kala ön, som om där funnes gröna skogar
och gröna ängar, trädgårdar och gärden och friska källsprång
och bäckar, hvilka kastade sig ned i den blåa sjön uppifrån
höjden lika silfvertrådar, bildande fall på fall.
Några sågo intet, några sågo allt detta och ännu mera,
de sågo där härliga, sköna människogestalter vandra i
konungaprakt och hjältedräkt, gamla män grånade i vishet och
sträfsamma ynglingar med smidiga, kraftfulla lemmar, älskvärda
hustrur med sedesamma later och hvita jungfrur med kransar
och rosor.
De kände dem alla; en gammal skald hade en gång
berättat om dem och skickat varma hälsningar till deras
unga hjärtan, och de sågo i stället för det gamla, kvalmiga
skolrummet, som var lika kalt och öde för deras ögon som
nu denna öfvergifna ö, äfven en tafla af en lycksalighetsö
och af härliga människor, och denna tafla, som de i sina
unga år sågo lysa emot sig ifrån fjärran, strålade nu där på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:02:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/reskonst/0166.html
