Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anton hade nu sjunkit ned i fällstolen och satt där
som en pannkaka numro två; baronen närmade sig honom,
räckte honom handen och tryckte hans hand rätt hjärtligt
— Anton tänkte: rätt fräckt — som han ville öfvertyga
honom om, att han vore af kött och ben.
Helena hade snart åter hämtat sig, hon bevärdigade
den unge herrn med en afmätt hälsning, gick bort till herr
Nemlich och bad honom, att han skulle gå med henne
fram i fören och — det vet Gud! — herr Nemlich gjorde
det och gjorde det gärna.
Nu hade då fru Groterjahn så mycket att säga och
fråga om, hennes slammerkvarn hade fått så mycket
öfvervatten, att hon för en stund ej kunde tänka på att allvarligt
bestraffa Anton för den skräck, han injagat hos henne, och
den hederlige godsägaren skulle nu kunnat ha en ganska
lugn stund, om icke tre frågor alltjämt surrat omkring i
hufvudet på honom som en broms: huru skall det nu gå
med Lena? Har den förbannade karlen ännu mina femtio
louisdorer på fickan? Skall den fördömda karlen gifva mig
tillbaka mina femtio louisdorer?
Framme vid hönsburen satt också en, som mycket noga
betraktade spöket, i det han böjde sig än till höger och än
till vänster, och när Helena gick förbi honom, frågade han:
»Lena, är det verkligen baronen, som talar med mamma
där borta?»
»Ja, morbror.»
Då vände morbror Bors sig kvickt om och betraktade
åter de högbenade kycklingarna i buren och sade för sig
själf: »Sköna, feta oxar, de där! Om pojkarna där hemma
få reda på saken, så ta de ifrån mig alla göromålen med
penningarna. Jag skall ingenting säga, annars skratta
kycklingarna åt mig, och alla ombord skulle drifva gyckel med
mig. Men så dum är jag ändå inte, att jag skulle låta
någon här märka det ringaste. Hvad? Han vill stanna i
Ragusa och behöfver penningar till det, och nu är han här?
— Nå, vänta du bara!»
Korfu syntes. Ön låg där så skön som en italiensk
dikt af Göthe, men tryckt på läskpapper, ty öfver henne
hängde gråa töckenmoln, och då passagerarna gingo i land,
var det fuktigt ofvan och inunder, och ett härligt tre dagars
regn strömmade ned öfver dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
