Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stund: »Herre, oroa er inte! Han är väl inte så dum heller,
han har allt gripit tag i något.»
Den gamle mannen hvarken hörde eller svarade; han
sprang blott framåt.
»Han kan ha satt sig i en båt och gungat hit och
dit, det har han ofta brukat göra förr, och jag har då alltid
sagt till honom: Paul, har jag sagt, bara det inte går galet
en gång!» sade Jockum, då de kommo ned till hamnen
och han såg båtarna där ila fram och tillbaka.
Gamle Jahn stod tyst och såg sig omkring: intet
tillopp af människor märktes, alla stodo lugna eller gingo
hvar och en sin väg; han visste ej åt hvilkendera sidan han
skulle vända sig. Plötsligt utbrast Jockum:
»Husbond’, ser ni därborta, där kommer den tjufpojken
och Helena med. Jo, han skulle gå och dränka sig! Nej,
det är han för slug till. Sa’ jag er inte, att ni inte skulle
bli orolig? Frans Nemlich pratade bara dumheter i mig.
Men vänta bara, det skall du få betala!»
Gubben hade genast skyndat emot de båda syskonen,
och när han kom fram till dem, utbrast han: »Lena, Lena,
hvad ni gjort oss oroliga! Gud vare lof, att vår fruktan
var onödig!»
»Hvad är det ...» frågade Helena och såg orolig upp
i den gamles anlete.
»Alla tro, att det händt er någon olycka på vattnet.»
»Men jag sa’ ju uttryckligen till, att jag ville gå ned
till hamnen; jag har ju haft Paul med ...» — här brast
hon i tårar, »ack, min Gud, det är ju inte mitt fel!»
»Kom, kom!» sade den gamle och slog sin arm
omkring henne. »Det är bra att det gått som det gått, men
kom nu! Din mor är orolig för er; och se, där kommer
din far redan.»
Jockum hade härunder skyndat fram till Paul, hans
ögon glänste af idel fröjd; men när han kom närmare sin
unge vän, antog han en högst förargad min: »Det var rätt,
Paul! Gå på du! Du gör oss sådan förtret, att min
husbonde måste låta kaffet stå och kallna!»
»Hvad vill du?» frågade Paul helt fräckt.
»Hvad jag vill? Jag vill ingenting; men jag har redan
förut flera gånger sagt dig, att du skulle låta bli det
sakramenskade vippandet med båten!»
»Jag har ju inte heller gjort det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
