Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han lärt sig i klockareskolan, säga den vendiska tjänstflickan
ett par klumpiga artigheter öfver hennes runda armar,
satte sig, då han fann sina språkkunskaper här icke räcka
till, på något afstånd från de båda gamla och hörde
uppmärksamt på dem.
»Nå,» sade han för sig själf, »om allt det där är sant,
som det gamla fruntimret där berättar, då kan det bli bra.
Hon beter sig ju, som om hon visste reda på allting här,
som om hon vore både född och buren här, och hon
kände äfven till den röda semandern, som karlen hade i
flaskan. Men jag tror, att hon ljuger, jag.»
»I morgon min bäste herr Jahn, fara vi öfver Karst.
Det är en af de ödsligaste trakterna i hela Tyskland.
Lüneburgerheden skall vara en riktig lustgård i jämförelse med
den, och om än nordvästvinden äfven där blåser kall, så
skall han likväl i jämförelse med den Bore, som här huserar,
vara en ljuf majfläkt.»
Följande morgon foro de öfver Karst. Järnbanan slingrade
sig uppför bergsryggen, och ju högre upp de kommo,
desto vildare och ödsligare blef trakten. Stora block af grå
kalksten lågo strödda omkring, som om djäfvulen kastat
dem af kitslighet mot människorna, och där människohanden
röjt litet rent här och hvar bland detta utsäde och odlat
upp en liten fläck här och där, hade den också genast måst
med stenmurar draga försorg om, att icke stormen blåste
bort säden och äfven själfva jorden.
Stormen brusade här öfver trakten, och Jockum Klähns
tänder skallrade, där han satt i tredje klassens kupé, och
han sade: »Nej, den gamla ljög inte;» och gamle Jahn
bredde snibben af sin päls öfver tant Linas knän, för att
hon skulle sitta varmare, och sade: »Ni har rätt, en så öde
och eländig jordbit har jag aldrig förr sett. Lüneburgerheden
kan i alla fall låta se sig i jämförelse med denna — jag
känner den, jag har några bekanta som bo där — där
växer åtminstone ljung; men här växer ingenting alls.»
Då de anlände till Nebresina, där banan till Triest
grenar sig till vänster från den italienska banan, såg den
gamla damen hela Groterjahnska familjen springa fram och
tillbaka längs vagnsraden, frun i spetsen lik en höna, som
icke vet, i hvilket rede hon skall lägga sina ägg; hon tittade
in i alla vagnar, men sällskapet anstod henne icke. Tiden
var emellertid kort, och när den gamla damen redan ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
