Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja bestämde hennes handlingar samt. att arfsynden var ingen synd, utan blott en ond böjelse,
som kundo öfvervinnns. Af de katolska kyrkobruken bibehöll Luther altaren, bilder och andra
prydnader, orglar och ringklockor, äfvensom presteståndet med dess öfverherdar (biskopar) samt
presternas rättighet ntt 11 Guds vägnar förkunna eller lorvngra -syndernas förlåtelse, hvilket allt af
Zwingli förkastades. Calvin antog ett ovilkorligt nädaval, det vill säga, att somliga kallas och
blifva saliga, andra deremot icke, utan att sjelfva kunna dertill medverka; för öfrigt predikade
han nödvändigheten af den strängaste dygdeutöfning samt lefnad efter mosaiska buden, sfiledes en
blind tillit till yttre hnndlingnr, utnn niigon riitt till forskuingar i religiösa ämnen.
Denna sennre mening innefattas äfven i Luthers lära. Han untog uemligen den omedelbara
inspirationen, hvarigenom allt hvad som står i bibeln var direkt dikteradt af den helige ande eller
Gud sjclf; allt slags grnnskniug deraf var ett helgerån. De oriktiga uppgifter, språkfel och
motsägelser, som finnas i skriften, lingo ieke undersökas till sin uppkomst eller källorna närmare
begrundas, utan man skulle endust tro, och blindt tro, alldeles som hos katolikerna, endast med den
skilnad, att det här var bibelns ord i stället för pufvens; således motsades äfven här det afJesns
och hans apostlar uttnlndc budet, att runsaku skrifterna, för ntt genom dem komma till
sanningens kunskap. Hos Luther var det icke fråga om ett nytt lefvcrne i Guds sons tro, om ett
men-niskoslägtets omskapande till kärlek, ödmjukhet, fördrngsnmhct och jemnlikhet, om någon
kärlekens och fridens himmelske fader eller de skapade förnuftiga väsendena såsom hans barn; ntan
i stället framhölls menniskans genom arfsynden iråkade elände och oförmåga till allt godt samt
Guds näd och medömkan öfver detta jemmerliga slägte. Uti försoningslärnn framhöll han icke
Jesu föredöme och förebild till en förädlad mensklighet, utan endast hans marterande,
blodsnt-gjutolse och pinliga dödssiitt, hvarigenom den kristendom han predikade kom att uppfattas, icke
som en mensklighetens vägledning till samlingen och lifvet, utnn endast såsom eu grym och
uppskakande pinohi8toria.
Då påfven och de honom iirmu tillgifnu rogentorna, oaktadt allt hvad både
list och våld förmådde uträtta, funno det omöjligt att qväfva reformationen och
återföra dess bekännare till romersku kyrkan, gjorde de ett försök att åtminstone
hindra de nya lärornas vidare utbredande och såluuda framdeles vinna sina
af-sigters framgång. På en riksdag i Speier, som öppnades den 15 mars 1529,
utverkades derför genom röstpluralitet det beslut, att katolska gudstjensten skulle
öfverallt oförändrad bibehållas, samt alla förbinda sig att icke tillåta någon ny
läras utspridning, tilldess ett allmänt kyrkomöte kunde ega rum. Emot detta
beslut, enligt hvilket reformationen af dess egna vänner skulle blifvit dömd till
ett vådligt stillastående, inlade de furstar, som redan frigjort sig från romerska
kyrkan, den 19 april 1529 en högtidlig protest, hvaraf de fingo den alltsedan
bibehållna benämningen Protestanter. Hittills hade den nya lärans bekännaro
saknat fast enhetspunkt för sin tro, då på kejsar Karl V:s begäran inför de i
Augsburg församlade protestantiska ständerna den 25 juni 1530 upplästes en af
Melanchthon uppsatt ocli af Luther gillad trosformel, hvilken enhälligt antogs och
alltsedan under benämning af Augsburgiska bekännelsen utgjort grunden för alla
lutheraners religionslära och ännu som sådan qvarstår.
Emellertid hade reformationen vunnit stor utbredning, ej allenast inom
Tysklands stater, utan äfven i andra länder-. Reformatorernas olika åsigter skilde den
likväl redan från början i två klasser, båda kallande sig evangeliska; den klass,
som hyllade Luthers satser, benämndes Evangelisk-Luther sk, den andra,
förnämligast grundad på Calvins lära, fick namnet Evangelisk-Reformert. Lutherska läran
började införas i Danmark redan 1521 och i Sverige 1523. När sedan England
under Edvard VI (1547—1553) skilde sig från romerska kyrkan, antogs väl
reformerta läran, men med bibehållande af biskopliga värdigheten, hvarigenom
uppkom en tredje klass protestanter, kallad Episkopal eller Evangelisk-Engelsk.
Påtliga väldet, som genom dessa rörelser skakades i sina innersta grnndvalar och innan kort
förlorade mer än en tredjedel af sitt område, sknlle sannolikt med detsamma för alltid krossats
och försvunnit från jorden, om icke samtidigt ett kraftigt stöd nppkommit i en ny orden, som
kallade sig Jesu sällskap eller Jesuiter. En spansk adelsman, Ignatius (Don Inigo) född på slottet
Loyola i fiiscaya 1491, var utrustad med starka själsgåfvor, men fick uppväxa ntan både bildning
och lärdom. Han egnndc sig först åt krigsståndet; men en kula, som 1521 krossade hans högra
ben, gjorde honom oskicklig till krigstjenst; nnder den tid, som han i följd häraf måste tillbringa
sangliggande, sysselsatte han sig med läsning af helgonlegender, hvarigenom hela haus rika
själskraft vände sig till religionssvärmeri, och han beslöt att bli en katolska kyrkans riddare.
Tillsammans med några andra lika sinnade inrättade han denna nya andliga orden, hvilken stndfä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
