Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krigare utsåg han sig en lifvakt, som väl höll emirerna på afetånd, men snart
tillskansade sig sjelf högsta makten. Nu var kalifernas kraft bruten; Turkarna
afsatte eller dödade den ene efter den andre. Flere dynastier uppträdde efter
hvarandra, som till namnet erkände kalifen i Bagdad som öfverherre; slutligen
beslöt Al Rhadi, regent från 934 till 940, då han såg sig ansatt från flera håll,
att öfverlemna den verldsliga makten åt sin minister, under titel Emir al Omrah,
och från denna tid utgjorde kaliferna endast religionens öfverhufvud. Men icke
en gång som sådana erkändes Abbasiderna i de vestra landskapen; de ansågos här
icke vara Mohammeds rätte efterföljare, utan särskilda stater bildades, hvilka år
912 sammansmälte under Mahadi Obeidallah, som påstod sig härstamma från
profetens dotter Fatima, och livars anhängare deraf kallades latimider. Dessa
bildade ett eget kalifat, intogo 968 Egypten, Syrien med flere länder och gjorde
Kairo till sin hufvudstad.
Uti vestra och södra Europa hade emellertid uppträdt eu annan folkstam, nemligen de från
Europas nordligaste länder kommande Vikingarne. Dessa djerfva äfventyrare hade redan under
Ludvig den Frommes tid visat sig utanför Frankrikes kuster, och under 800- och 900-talen
uppnådde deras dristighet en så betydlig höjd, att de öfverallt voro fruktade: länder och städer
aköflades, ofta måste de svaga regenterna af dem köpa fred för penniDgar, och stundom afträddes
åt dem hela laqdssträckor, dem de vekliga invånnrne ej förmådde försvara. Derjémte hade äfven
en annan makt, den kyrkliga, småningom utvecklat sig; då kristendomen af Konstantin den Store
gjordes till statsreligion fingo de förnämsta af presterna, som kallades Biskopar, del äfven i den
verldsliga styrelsen. Detta förhållande auvände de till sin egen fördel; folkets okunnighet och de
lärdes tvister gåfvo åt presterna tillfälle att mer och mer tillegna sig makten; biskopen i Kom
kallade sig Påfve (papa, fader), hvars befallningar alla måste hörsamma. Detta ekall närmare
omtalas längre fram under Religionshistorien; här nämnes blott, att under påfven Gregorius VII:s
tid, 1073—1085, detta hnnhit så långt, att deune till vallade sig rätt att i hela dåvarande
kristenheten döma i alla saker, ej allenast hvad som rörde religion och gndstjenst, utan äfven
i verldsliga mål, så att han till och med efter behag kunde af- och tillsätta regenter o. s. v.
Konungarna eller regenterna voro i början endast ländernas öfverhufvud,
hvilkas makt var beroende af folkets vilja, liksom de forna kejsames; men detta
förändrades småningom. De smärre stamhöfdingarne antingen röjdes ur vägen
eller förvandlades till af konungen beroende embetsmän, och de af dem disponerade
kejserliga domänerna underlades konungen, hvarigenom hans egendom betydligt
tillväxte. Sådana män, hvilka antingen gjort konungen betydligare tjenster, eller
af honom framdeles behöfdes. erhöllo ett stycke af hans gods såsom Län (feudum),
mot skyldighet att alltid, i fred eller krig, vara till hans tjenst. Den, som
erhållit ett sådant gods, kallades konungens Vasall. Dessa förläningar gåfvos
visserligen på behaglig tid och återföllo vid innehafvarens död; men, som konungen
alltid beliöfde tjenstemän och krigare samt gerna öfverlät åt sonen, hvad han
för-länt åt fadren, öfvergingo länen småningom till ärftliga besittningar, och snart
ansågs tjenstepligten ej mera vara fäst vid personen, utan vid godset. Af detta
s. k. Feodal-system uppkom sålunda med tiden en ärftlig Adel, som väl i början
gjorde konungen mera oberoende af folkets vilja, men snart urartade till ett
tygellöst sjelfsvåld. Vasallerna upphäfde sig under tidernas lopp till sjelfrådande öfver
sina län, bekrigade hvarandra, slogo mynt, dömde i lifssaker, utdelade stycken af
sina gods till län åt andra o. s. v. Fria jordegare foranlätos stundom att inträda
i feodalförhållanden och förvandla sina egendomar till län. Sålunda inskränktes
regentens makt, så att kejsare och konungar slutligen voro ingenting annat, än de
första bland jemlikar, så framt de icke genom personliga egenskaper kunde vinna
något anseende öfver sina stolta vasaller. Ett band fans dock, som sammanhöll
de skilda makterna, och detta var ett samfund, stiftadt af utmärkte krigare och
kalladt Ridderskapet eller Chevaleriet. Detta samfund hade småningom utbildat sig
på det sätt, att de större vasallerna icke ville strida till fots, utan ansågo endast
striden till häst förenlig med sin värdighet. Den lägre adeln följde exemplet, och
sålunda uppstod ett truppslag, som tillika med sin svit utgjorde arméernas rytteri.
Namnet Chevaleri uppkom af deras fäktningar till häst (a cheval), och af “ridäre“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
