Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mossorna snga föga eller ingen must ur den grund, hvarpå de slagit rot, utan tvekas lefva
endast af den fuktighet de erhålla ur luften; vid stark torka kunna de synas fullkomligt Iiflösa,
men uppfriskas genast då regn faller. — Vissa arter äro tjenliga till stoppning och dylikt, men
deras direkta nytta för menniskan är likväl obetydlig mot de fördelar de medföra i naturens
egen stora hushållning: de qvarhålla fuktigheten och hindra jorden att hastigt uttorka; de skydda
spädare växters rötter, plantor och frön, om vintern för köld och om sommaren för alltför stark
värme. Man beskyller stundom mossorna att på odlade fält uttränga nyttigare växter, men detta
är orätt; mossor uppkomma endast der andra växter af ett eller annat skäl ej kunna trifvas, och
draga sig gerna tillbaka för odling och kultur.
Alger (Algee) äro egentligen vattenväxter, men under detta namn inbegripa
vi här också de s. b. Lafvarne (Lichenes), äfven kallade Stenmossor, som växa ej
allenast på stenar utan tillika på träd, gärdesgårdar ocli snart sagdt alla fasta
kroppar. Hos dessa växter finnes ingen skilnad på rot, stam och blad, utan hela
massan är lika, sällan grön utan grå, brun, gul, kvit, svart o. s. v., samt af
mångfaldiga former. Af hithörande finnas mänga nyttiga växter, och bland de mest
anmärkningsvärda äro: Islandslaf (Cetraria), Henlaf (Cladonia), Skågglaf (Usnea),
Vugglaf (Parmdia), Vattensillte (Con/erva) m. fl.
Islandslafven eller, som han allmänoast kallas, Islandsmossan träffas väl i mängd pä Islaud,
men växer äfven hos oss; begagnas i medicinen. Den är äfven närande, och kan begagnas till
bröd, om det bittra ämne den innehåller först genom Int och vatten utdrages. — Iteniafven
(Renmossan) har sitt namn deraf, att den utgör renarnas förnämsta föda; växer på marken, mest
i barrskogar, temligen allmänt; kan också beredas till foder för vissa andra djur, > äfvensom till
föda för menniskor. —- Skägglaf är gemensam benämning på inånga laf-arter, som växa dels på
lefvande träd, dels på plank, gärdesgårdar, stenar ra. m.; de kunna begagnas till stoppning och
dylikt, men innehålla äfven födoämnen, och af vissa kunna ganska vackra färger beredas. Den
Kula Vägglafven, som är mycket allmän pä träväggar, nr af samma beskaffenhet. — Vattensilket
växer i sött vatten, och tillhör de egentliga s. k. Algerna, af hvilka vissa arter i stor mängd
anträffas så väl i insjöar och strömmar som i stora vcrldshnfven.
Det finnes knappast på hela jorden någon fast punkt, der icke lafvar kunna växa; på mull,
sand, berg och stenar, väggar och murar, lefvande och döda trädstammar, öfvcrallt ser man
dessa växter slå rot. De likna mossorna deruti, att de lefva hufvndsakligast af luftens fnktighet,
och kunna längre tid synas alldeles förtorkade, men sedan åter börja växa.
Svampar (lungi) äro de lägsta varelserna i den organiska naturens kedja.
])e hafva väl lif, emedan de inifrån tillväxa, men de sakna alla tecken till stam,
blad eller blomma. I)e uppkomma mycket hastigt, men försvinna äfven fort. Af
deras mångfaldiga former liar man indelat dem i sex slag, nemligen Hattsvampar
(.Hyvnenomyoetes), Bislcsvampar IJhscomycetes), Kärnsvampar (Pyrenomycetes),
Buk-svampar (Gasteromycetes), Mögel (Hyphomycetes) och Sot eller Brand (Coniomycetes).
Hattsvumparne utgöra många slägten och arter, af olika form och beskaffenhet. Uland
dessa räknas; Fnösksvamp (Polyporus igniarius), som liknar en hästhof, fastväxt vid någon
gammal trädstam; af dess inre kan beredas fnöske. Kosvamp (Botetus edulis) växer på marken,
har vid hatt på en några tum hög fot; ätes begärligt af fäkreatur, men kors mjölk blir deraf
osmaklig, och bondhustrurna tro då, att den blifvit förtrollad; nr äfven för menniskan ätlig
och särdeles välsmaklig. Champignon (Agaricus campestris) har hvit, kullrig hatt på en
cy-lindrisK fot; är ätlig och mycket födande. Flngsvamp (A. muecarius) har stor och nästan platt
hatt, ofvanpå röd med hvita Häckar. — Murkla (Morchella eaeulenta), räknas till Disksvamparna,
har brun, mera klubblik hatt; begagnas allmänt till mat. — Buksvampar knllnr man sådana,
som hnfvn klotformig skapnnd, med ingen eller omärklig fot. Hit räknas Tryffel (Tuber
cibu-rium), som växer i söderländernn djupt ned i jorden, der den uppsökes med tillhjelp af hundar
eller svin; en liknande växt, som stundom träffas hos oss, kallas af allmogen Haräple. De
allmänna Röksvamparne (l.ycopcrdon) viixa i jordbrynet, i början liknande hvita bollar, men
sedan fylda med frön som likna svart puder och tros vara farligt för ögon och lungor, men är
ej mera skadligt än annat damm. — Mögel är äfven en svampväxt, som är mycket artrik och
tillika ganska allmän. Om mögel betraktas med förstoringslas, sä ser det ut som en vacker,
grönskande skog, med färgade knoppar på grenarne. — Slutligen räknas till svampväxterna äfven
s. k. Sot eller Brand (Uredo), äfvensom de så kallade Mjöldrygorna eller Mjölökorua (Spermoedia),
söm träffas i sädesax; de anses likväl mindre utgöra egna växter, än en sjnklighet i sjelfva axet
eller sädeskornet, motsvarande de utslagssjukdomar som ofta träffas hos djuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
