Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och derefter anlita läkare. — Vargen är ett af de glupskaste djnr i norden: han är elak och
lömsk, men feg; endast då flere äro tillsammans och drifven af stark hunger anfaller han
bandhunden p& gården, boskapen i fähuset, hästen för slädan, ja till och med mneniskor. Blir en varg
sårad, eå att blod synes, sönderrifves han och uppätes af de öfriga. På somliga orter står vargen
hos allmogen i sådan vördnad, att han aldrig nämnes vid namn ntan kallas tusse eller gråben.
Man kan äfven träffa svarta vargar. — Häfven ur svagare men listigare än vargen; hans slughet
har blifvit ett ordspråk, och som exempel derpå anföres, att han sällan plundrar hönsgårdar och
dylikt i grannskapet af sin boning, utan söker merendels sin föda på långa afstånd derifrån.
Han bor i underjordiska kulor med flere utgångar, hvilka han dels sjelf gräfver, dels inkräktar
från något gräfsvin. Han angriper endast smärre djur, såsom lam, kattor, harar, o. s. v.; lyckas
lian inkomma i ett hönshus så dödar han allt som finnes der, samt bär bort och nedgräfver det
han ej orkar förtära. Med hänsyn till. färgen linnas flera varieteter, såsom korsråfven, röd med
ett 8vart streck långsåt ryggen och ett dylift öfver bogarne, svarta räfven, äfven kallad
silfver-råf, har svarta hår som i spetsen äro silfverhvita. — Hrita räfven eller Fjellrackan är mindre
och dummare än andra räfvar. — Schakalen, som kallas nSimsons räf», är allmän i Afrika och
södra Asien, bor i jordkulor om dagarne men stryker om nätterna i stora skaror och under
ohyggligt tjut kring menniskoboningar, för att söka as oeb andra afskräden; oaktadt denna
närgångenhet är han icke farlig, emedan han är svag och ytterst feg.
Kattslägtet ( felis) igenkännes af sitt korta rundade liufVud och sina skarpa
klor som kunna indragas i tårna. Hit höra de rofgirigaste af alla djur, och de
kunna icke lefva utan animialisk föda. De mest bekanta arterna af detta slägte
äro: Katten, Huskatten (Felis domestieus), är ett snyggt och renligt djur, med qvicka
och behagfulla rörelser, men listig och falsk, så att han endast sällan blir lika
trogen och tillgifven som hunden. Lejonet (F. Leo) är det modigaste och starkaste
bland rofdjuren; det är smutsgult till färgen, med stor mahn eller långt hår,
som betäcker halsen och bogarne, men saknas hos honan; den långa svansen slutar
med en yfvig hårtofs. Tigern (F. tigris) är något mindre och klenare än lejonet,
men mycket vildare och grymmare; till skapnaden liknar han katten och
tillförgen är han brandgul, med svarta tvärränder. Leoparden (F. leopardtu) är mindre
än de förenämnde, blekgul med regelbundet stående svarta fläckar. Pantern (F.
pardus) liknar leoparder, men är något större och har större fläckar, hvilka icke
stå så regelbundet ordnade eller åtskilde. Jaguaren (F. onca), kallas Amerikanska
tigern, liknar pantern, men hans fläckar äro mera ringformiga. Kuguaren eller
Puman (F. concolor), kallad Amerikanska lejonet, liknar äfven pantern, men har
inga märkbara fläckar. Lodjuret (F. Lynx) är gråaktigt med mörka fläckar vid
en större hunds storlek, utmärkt från andra kattarter genom kort svans och
hårtofsar på öronspetsarne.
Katten finnes vild i några af Europas skogar; han är då en tredjedel större än huskatten
och har ej de flerfaldiga färger som denne, utan är brungrå med mörka tvärstreck. Kattens hår
är så elektriskt, att eldgnistor synas om man i mörkret stryker honom på ryggen med handen. —
Lejonet kallas odjurens konung», af dess stolta och modiga utseende, hvilket synes uppkomma af
medvetenhet om dess kraft; det har nämligen sådan styrka, att det med ett slag af sin framtass
kan döda en oxe, och sedan bortsläpa densamma. Dess kattnalur visar sig deruti, att det sällan
ger sig i öppen strid, utan lurar på sitt rof och griper det med ett språng; smärre och svagare
djur synes det ofta skona, troligen emedan det anser sådaua vara ett för obetydligt byte.
Meuni-skor anfaller det icke gerna om det ej retas, eller förut har fått smak på menniskokött, är det
mycket uthungradt griper det livad rof som helst, men tar sällan något förr än det ser att rofvet
vill fly; det påstås att om en menniska står alldeles stilla och ser skarpt på lejonet skall det ej
våga angripa henne. Lejonets rytande är ett uthållande, skallande skri, som höres på långt håll
och uppväcker synbar förskräckelse hos alla andra djur. Lejonets hemland är Afrikas öknar; ett.
mindre slag finnes i Persien. Delta djnr kan underkastas menniskans välde, d. v. s. tämjas och
exempel tinnes på sådana, som fatta mycken tillgifvenhet så väl för sina vårdare som vissa andra
djur. — Tigern är ej fnllt så stark som lejonet, men långt mera grym och blodtörstig, så att han
öfverfaller och dödar djur och menniskor utan åtskilnad; dock är han feg och lättskrämd der
han förmodar någon fara. — Leoparden, Pantern, Jaguaren och Kuguaren hafva i allmänhet samma
natur som tigern, och alla kunna tämjas. — Lodjuret är den enda arten af detta slägte som tinnes
vild i Sverge; efter färgteckningen benämnes det Varglo, Räflo eller Kattlo, llela kattslägtet
lemnar temligen godt pelsverk, utom lejonet, som härtill är mindre eftersökt.
Hyenan (Hycena) bildar ett eget slägte, till skapnaden något likt hunden, men
med bakåt sluttande rygg och fult utseende; fårgen är brun- eller gulaktig med
svartbruna tvärstreck eller fläckar; längs ryggen har hon borstlika och sträfva hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
