Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beräkning- till minst 50° under fryspunkten; häraf började den glödsmälta kulan
småningom afsvalna på ytan och stelna till en fast skorpa, och då det gröfsta
af de upplösta dunsterna genom hettans minskande kunde öfvergå till droppform,
nedföll detta som dagg på skorpan, hvarigenom dunstkretsen blef lättare, så att
ljus kunde nedtränga; och det vardt ljus; men ännu voro de qvarstående dunsterna
så täta, att inga himlakroppar kunde synas. Man vet, att när en smält massa
stelnar, drar hon ihop sig, så att dess volym blifver mindre; så äfven här; den
första skorpan var utanpå slät, men då den undre ännu lösa massan minskades,
brast denna skorpa sönder, liksom is alltid gör då vattnet sjunker i en tillfrusen
sjö. De brustna styckena nedstörtade i den glödande massan, hvarvid somliga
nedsjönko djupt, andra uppskötos i höjden och den smälta massan inträngde i
öppningar och springor och kittade åter tillsammans de skilda styckena, samt
stelnade sedan i sin ordning. Detta sönderbristande och hoplättande förnyades
många gånger öfverallt på ytan, och sålunda uppkommo höjder och djup. Denna
först bildade fasta skorpa är hvad som utgör våra grundberg; man kan lätt
förstå, att den smälta massa, som inträngde i öppningar och springor mellan redan
fasta stycken, skulle stelna fortare än den första ytan kunnat, hvarigenom dessa
delar antogo annan färg, och häraf hafva vi en tydlig förklaring på den mängd
större och mindre så kallade ådror, som synas i våra berg och stenar. Ännu var
hettan så stark, att intet lif kunde bildas, måhända jemförlig med den af
smältande jern. Emellertid fortfor den omgifvande dunstmassan, afkyld utifrån, att
som vatten nedfalla på den numera fasta, ehuru ojemna ytan, och slutligen kunde
regnmoln afsöndra sig från det nedfallna vattnet och bilda ett fäste, under hvilket
en dunstkrets skilde vatten från vatten. Det nedfallna vattnet sökte de djupaste
trakterna och samlade sig der, uti besynnerligt rum, hvaremot de högre uppsköto
öfver dess yta och bildade större och mindre öar, hvarå det toi’ra syntes, och så
uppkommo jord och haf. Det på jorden nedfallna vattnet hade medfört deri
upplösta feta ämnen, hvilka vid vattnets bortrinnande till en del qvarstannat
på borgen och gifyit tillfälle för vissa arter af växter, örter, som frö hafva, att
der slå rot och uppblomstra. Omsider hade den jordklotet omgifvande
dunst-bildningen hunnit afsätta alla tjockare ämnen, så att endast den genomskinliga
luften återstod, och nu blefvo de öfriga himlakropparne, sol, måne och stjernor,
synliga, eller, som det heter, skapade, så att af dem kunde åtskiljas dag och natt
samt beräknas tecken, månader, dagar och år. Först nu kunde djur lefva och
trif-vas, och stora hvalar och allahanda lefvande och krälande djur, som vattnet af sig gör,
voro de första, som uppkommo, jemte foglar. När jorden hunnit så utbilda sin
växtlighet, att djur deraf kunde få tillräcklig näring, frambragtes äfven fänad,
krälande djur och vilddjur på jordene. Sist af allt danades menniskan.
Man kan lätt föreställa sig de utomordentliga förändringar, som sådana omstörtningar skulle
förorsaka på jordytan, hvilka egt rum innau ännu något lif här kunde finnas. De första
sönder-brytningarne af den tunnaste skorpan blefvo väl af den i öppningarne inträngande ännu flytande
massan åter hopfogade, men sedan hvad som stelnat blifvit tjockare och den smälta massan
der-igenom förminskats, kunde denna ej mera stiga tillräckligt högt för att öfvertäcka alla de stycken,
som vid nya sönderbristningar uppkommit, och ej en gång fylla många af de öppningar, som
uppstått under‘ytan genom att stora stycken kommit att vid omhvälfningen stanna med kanterna
mot hvaraudra. Så har tid efter annan en stor mängd lösa stenar kommit att ligga qvar ofvanpå
de fasta bergen, äfvensom detta leranar en tydlig förklaring öfver de underjordiska grottor, som
ännu finnas på jorden, hvaraf många äro flere mil stora. En del sådana, som ligga djupare,
hafva sedan blifvit fylda med vatten; andra kunna än i dag genomvandras.
Vi komma längre fram att omtala de resultat, vetenskapliga forskningar lemnat öfver nyare
formationer af berg- och jordlager; här nämnes endast, att dessa undersökningar meddelat full
visshet om utseendet och beskaffenheten af de organiska väsenden, som före meuniskan funnits
på jorden. De första växterna voro ofantligt stora, men tillhörde utan undantag sådana slägten,
som för sin frodigare utveckling fordra mycket varm och fuktig luft, under medelmåttig tillgång
på ljus. Deras genom fortsatta ytförändringar höljda lemningar komma oss ännu till godo i form
af stenkol. Sedan dunstkretsen blifvit så förtunnad, att hufvudvilkoret för djuriskt lif. solljuset,
kunde nedtränga till jordytan, började sådant der röra sig, och de lägsta arterna, skaldjur och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
