- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
58

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

(Flandriska) och Wallonska. 5) Provenqalska, i södra Frankrike. Q) Romaniska, i östra Schweiz.
7) Walacliiska, i Rumänien. — VIII. Kantabriska ejler Baskiska. Denna språkstam skall
ega mycken likhet med den keltiska, men tillika för stora olikheter att kunna räknas derunder;
talas vid nordvestliga ändan af Pyreneerna (Biscaya), törhäuda ock fordom i större delen af
Spanien. — IX. Slaviska språken, hvilka indelas i två stammar: 1) Slavonska, som finnes i Gamla
Slavonskan, ännu brakad såsom ryska kyrkospråket; Ryska, hvaraf eu af-art kallas Lilli’yska;
Polska; Böhmiska; Serbiska; Kroatiska^ Bulgariska; Slavoniska, i Krain, Kärntheu och Steyermark;
Sor-biska, i Lausitz; Polabiska, nu utdöd, i Liineburg, m. fl. 2) Lithauiska, som består i Gamla
Preussiskan, fordom i kuststräckan mellan Weichsel och Mernel, nu utdöd; Preussisk-lithauiska, mellan
Inster och Memel; Polsk-lithauiska, i Samogitien; Lettiska, i Lifflaud, renast i Riga.

III. folkstammars språk delas i fem klasser, hvilka bestå af: I. Strödda
eller Sporadiska, så kallade emedan folken, som tala dem, blifvit sprängda åt olika verldstrakter.
Dessa språk äro: Tschudiska, som består af Finska, brutet i Satakundska, Savolaxiska, Abolänska
och Tavastlänska; Estniska, söder om Finska viken samt en del af Liffland; Lappska, i svenska,
norska och ryska Lappland, med många af-arter. — Ungerska eller Magyariska. — Albanesiska,
öster om Adriatiska hafvet. — II. Kaukasiska, hvilken familj innehåller: 1) Armeniska, qvar i
en bibelöfversättning och ännu nyttjadt af de lärde i armeniska kloster. 2) Georgiska, äfven qvar
i heliga böcker. 3) Avkassiska, taladt vid Svarta hafvets nordostkast. 4) Tscherkessiska
(Cirkas-siska), öster om de förra. 5) Ossetiska (Osseternes urspråk), på Kaukasus’ nordliga högland. 6)
Kisti- och Ingusti, vid Tereks källor. 7) Lesgernes, på östra Kaukasus. — III. Tatariska språk
som talas från Kaspiska hafvet österut till Amns mynning; hvaraf bekanta äro: 1)
Tttrkisb-tata-riska, som utgöres af Turkiska, utom stora Tatariet; Tatariska, i stora Tatariet, hvaraf kända
afarter äro Krimska och Kasanska; Mongoliska. 2) Mantschuriska. 3) Tungusiska.— IV. Sibiriska
språk, föga kända; dock nämnas såsom arter deraf: Permiernes vid Kama, Vogulernes, norr om
Uralflodeu, Ostiakernes vid Irtisj och Obj, Tscherem isserne s vid Volga, Mordvinernes vid Oka,
Samojedernes, Tsjuktsjernes, och Kamtsjadalemes. — V. Ospråken i öster- och söderhafven äro äfven
mest okände; deribland omtalas] Kurilemias, Japanesernes, Filippinernes, kalladt Tagala-språket,
samt åtskilliga andra på Söderhafs-öarne.

IV. Afrikanska språk uppgå till ett stort antal; omkring 80 af dem äro till någon
del bekanta, bland hvilka såsom hufvudspråk nämnas: I. Egyj>tiska eller Koptiska, nu qvar blott
på inskrifter. II. Nubiska. III. Abessiniska, i Habesch, delar sig uti Ghees, de lärdes språk,
nyttjadt vid gudstjenst, Tigré och Anihara. IV. Berbernes språk, i Nord-Afrikas öknar, i oaserne,
på Atlas och på Kanariska öarne. V. Moriska, Mauriska, i Marocko, Algier, Tunis och Tripolis.
VI. Mandingo, vid Senegal och derifrån öster ut mot Niger. VII. Negerspråken, i Medel- och
Vest-Afrika. VIII. Kafferspråken, i Hög-Afrika och på östra kusten. IX. Hottentott- och
Bosje-werøs-språken, på Afrikas sydligaste udde.

V. Aincriksilisksi språken skilja sig från de öfriga genom att sakna namn, såväl på
sjelfva språken, som på de folkstammar, hvilka begagna dem. Hvarje stam har sätt eget språk,
och dessa äro i följd deraf högst talrika. Måhända kunna de hänföras till vissa familjer, då de
blifva närmare kände; emellertid delas de nu upptäckte i Syd-Amerikanska språk, som på skilda
orter begagnas, hvilka uppgå till omkring 300; Mellersta Amerikas äro omkring 20, och
Nord-Amerikanska, som utgöra öfver 100. De språk från andra verldsdelar, som i Amerika talas af
ditflyttade Européer, Asiater m. fl., äro i nämnde antal icke inberäkuade.

Man torde med temlig säkerhet kunna antaga, att bland de på jorden befintliga språken äro
minst två tredjedelar, som ännu aldrig begagnats i skrift eller aunan teckniug. Uti dem, som
med skriftecken uttryckas, förete sig också åtskilliga olikheter. Så skrifves t. ex. kinesiskan i
pelarform, den ena figuren under den andra; hebreiskan, arabiskan, m. fl. skrifvas från höger till
venster, d. v. s. tvärtemot hvad vid bruka, och deras böcker börja der våra sluta. Grekiskan
tecknas väl numera alltid på samma sätt som vårt språk, från venster till höger; men på gamla
inskriptioner finnas exempel på, att det förr stundom skrifvits både framåt och tillbaka, eller med
andra ord, då raden varit slut åt höger, har den fortsatts åt venster, och tvärtom, och skriften
således bildat en oafbruten ormslinga, utan ens någon skilnad mellan orden.

Bland de i det föregående uppräknade språken äro trenne, numera döda, som för oss hafva
ett särskildt värde, som utgörande grundspråken för våra religionsläror; dessa äro grekiskan,
på hvilken hela Nya Testamentet först blifvit skrifvet, samt hebreiskan, hvarpå största delen af
Gamla Testamentet först varit i skrift tecknadt, hvartill kommer latinet, på hvilket alla dessa
böcker först blifvit öfversatte, och som länge utgjorde kristendomens allmännaste kyrkospråk. De
båda förstnämnda begagna andra figurer, eller bokstäfver, än vi; och då sådana ord ännu ganska
ofta förekomma i våra skrifter, införas här, såsom en liten ledning för dessa ords utsägande,
ifrågavarande alfabet, jemte bokstäfvernas namn och uttal; måhända torde de uttalsljud. som
numera äro antagne, icke fullt motsvara dem, som hördes då språken ännu talades af hela folk.

Uti hebreiskan hafva vissa bokstäfver annan form, då de stå i slutet af ord, och denna
förändring antydes här med ordet «finis« framför.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free