Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifya ett folks nationallynne; de nordiska andas, äfven då de ljuda glädtiga, en
mild, vemodsfull längtan, då deremot de södra ländernas uttrycka mera lefnadslust.
Folkvisornas melodier förtjena en sä hög plats bland musikaliska alster, att knappast
någonting anuat kan sättas i bredd med dem; de öro merändels endast några enkla ljud, några få, som
det tyckes, högst enfaldiga toner; men sådana röra ofta mer än en hel symfoni, en hel opera,
full af konst och lärdom. Beträffande melodierna torde ingen nations folkvisor kunna taga första
rangen från de svenska; dessa hafva af den inbilska och förvända halfbildningen blifvit föraktade
och förlöjligade, men genom sanna konstkännares åtgärder nu återbekommit den rang de ega bland
sådana naturprodukter, som af inga konstens skapelser kunna öfverträffas.
Hvad i det föregående blifvit anfördt gäller om all tonkonst, vare sig med instrument eller
sång. För hvarje enskildt tonverktyg, deribland äfven inberäknad menniskorösten, finnas egna,
af alla andra dylika oberoende reglor, hvilka det är nödvändigt att inhemta för hvar och en, som
vill glädja sig sjelf och andra genom den i tonerna nedlagda tjusningsmakten.
Musikens gåfva ligger, fastän i olika grad, nedlagd i hvarje menniskas naturväsende; icke
sällan höres barnet, redan innan det kan återgifva någon hörd melodi, ge tillkänna rytmiska takter
med gnolande eller trumning med händerna. Också är musikens historia i det närmaste lika
gammal som menniskoslägtets; åtminstone känna vi intet, med den ringaste bildning begåfvadt
folkslags historia, deri icke äfven något slags tonkonst är nämnd. Uti bibeln omtalas på många
ställen icke alleäast sång, utan äfven instrument, såsom harpor, gigor, lutor, cymbaler,
trumpeter, trummor, strängaspel m. m. De södra ländernas traditioner omtala tonverktyg af fiere
slag, ända från uråldriga tider, och hos våra förfäder nämna sagorna, utom krigsluren, äfven hornet,
trumman, lidlan (fiolen), harpan, gigan, nyckelharpan m. fl. Dessa instruments dåvarande
utseende och ljud äro till det mesta för oss obekanta, men synas på sin tid åtnjutit ej ringa anseende.
Ett talande bevis på den harmoni, som råder i hela skapelsen, är den likhet, som förefinnes
uti hvad som är bestämdt att uppfattas af öga och öra. Liksom musiken innehåller sju toner,
så ligga i ljuset sju färger. Dessa, som kunna synas t. ex. i regnbågen, äro: rödt, brandgult,
gult, grönt, ljusblått, mörkblått och violett, alltså närmande sig rödt. Af dessa egenskaper mellan
ljud och färger säger man om en målning, att den har färg-tora, och kallar ett musikstycke ton-målning.
Denna så att säga förvandtskap mellan färger och toner har föranledt åtskilliga löjliga
spekulationer; bland andra uppstod på sjuttonhundratalet i Tyskland en vurm att inrätta så kallade
färgklavér, hvarmed konserter skulle kuuua gifvas med endast färger, utan toner. Om C dur
antogs till normaltonart, skulle ljusblått motsvara tonen c, grönt d, gult e, orauge f, rödt g,
violett a och mörkblått h; semitonerna skulle angifvas med sammanblandning af hufvudfärger,
o. s. v. Härom både talades och skrefs en tid långa afhandlingar på fullt allvar; men likt andra
öfverdrifter, föll äfven denna idé lika hastigt som den uppstått, så snart sunda förnuftet fick
tillfälle göra sig gällande och en sansad eftertanke intagit fantasiens experimentalfält.
Otifia Utiryciissntt,
Ett språk är naturligtvis ingenting annat än en öfverenskommelse mellan
menniskor, få eller många till antalet, att vissa bestämda ljud skola uttrycka vissa
bestämda tankar, känslor eller begrepp; och språkets utveckling består uti att
medelst figurer, tecken, rörelser, andra ljud eller dylikt göra de en gång bestämda
ljuden uppfattliga, utan att på vanligt sätt behöfva höras. En följd häraf är,
att likasom man skiljer skrifspråket från talspråket, kunna äfven hvilka slags
tecken, figurer, rörelser eller ljud som helst blifva språk, äfven sådana, som förut
ej hafva den ringaste likhet med hvad man vanligen förstår med detta ord.
Härtill behöfs ingenting annat än en träffad öfverenskommelse.
En författare har låtit en klosterpriov mot slutet af 1500-talet påstå, att de af
mennisko-snillet redan då uppfunna sätten att yttra sina tankar uppgingo till mera än 6,500 sinsemellan
olika. Utan att fästa sig vid hvarken dessa eller några andra siffer-uppgifter, kan man utan
öfverdrift påstå, att detta kan utsträckas snart sagdt i oändlighet. Ett aftal mellan två eller
flere personer, att t. ex. vissa slag på en klocka, ett glas eller annat ljudande föremål hafva den
eller den betydelsen, vare sig af en bokstaf, ett ord eller en hel mening, gör dessa ljud strax
till ett språk, begripligt för de deri invigde, ehuru obekant för alla andra. Samma förhållande
är äfven med hvad som helst, som kan uppfattas med något af våra yttre sinnen.
Uti ett häkte hade i skilda rum förvarade fångar bildat sig ett språk, medelst hvilket de samtalade genom
bultningar i väggen. En fångvaktare, som för sjuklighet ej kunde sofva, lärde sig detta språk, hvarigenom
ett mellan fångame öfverenskommet upplopp i förening ined rymning upptäcktes och förebyggdes._
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
